Betyg: 3 av 6
3 Spretig eller mångfacetterad – det är svårt att få grepp om Clint Eastwood som regissör. Med 30 filmer på meritlistan har han hunnit med allt från stalkerthriller (Mardrömmen, 1971) via tårdrypande kärlekstragedi (Broarna i Madison County, 1995) till historiskt idrottsdrama (Invictus, 2009).
Men publiken och kritikerna får han nästan alltid med sig, särskilt när han själv axlar någon av rollerna med sedvanligt bister skärpa.
I denna hans 31:a film har Eastwood stannat bakom kameran. Istället gör Matt Damon en typiskt eastwoodsk roll, som den grå och inbundne byggjobbaren George Lonegan, en av tre huvudpersoner som alla har anledningar att fundera på livet efter döden.
George skulle kunna vara stenrik – något som hans bror Billy (Jay Mohr) ständigt påpekar – om han bara slog mynt av sin övernaturliga gåva: att kunna kommunicera med de döda. Men det är en talang som har ett högt pris, en närhet till döden som gör det omöjligt att leva ett normalt liv. Så George väljer kroppsarbete, en liten etta och drömmen om att hitta kärleken.
På andra sidan jorden hamnar den franska journalisten Marie Lelay (Cécilie De France) mitt i en tsunami, och drabbas av en nära döden-upplevelse. Hon blir besatt av att få veta mer om livet efter detta, men möter en solid vägg av skepsis från familj och kollegor.
Filmens tredje pelare är de tolvåriga tvillingarna Marcus och Jason (Frankie och George McLaren) som bor med sin trasiga mamma i London. När Jason dör i en olycka börjar Marcus frenetiskt leta efter ett sätt att komma i kontakt med sin bror.
De tre historierna vävs samman i en fint spelad film med lite klumpigt manusbygge, signerat Peter Morgan (Frost/Nixon, The Queen). Morgan har sagt att han gärna hade filat lite mer på historien – Eastwood har för vana att nappa på ett manus och sedan inte vilja ändra ett ord. Det lider filmen av, särskilt mot slutet då det blir så sötsliskigt sentimentalt att man vill ta en paus för tandborstning.
Någon Oscar lär det inte bli för Clint Eastwood den här gången, filmen har bara nominerats för sina specialeffekter (som består av en scen, den imponerande tsunamin), och troligtvis kommer Livet efter detta att reta många i publiken med sitt okritiskt nyandliga budskap.
Men trots filmens brister kan man inte annat än unna Clint Eastwood nöjet att med 80-årsdagen i ryggen få ägna två timmar film åt att fundera på vad som händer när kamerorna släckts för sista gången.
