Liksom sina en gång tonåriga företrädare Annette Funicello, Leif Garrett och Debbie Gibson känns Miley Cyrus som en celebritet med begränsad vidd; ofantlig inom rätt del av en viss åldersgrupp, men i övrigt inte speciellt omfångsrik. Kanske blommar hennes artisteri ut med åren eller så förblir hon ett barn av sin tid, så länge denna nu varar. Gör hon filmer som LOL lär det knappt bli 15 minuter.

Förlagan är fransk, från 1980, och hette då La Boum. Precis som titeln antyder slog 13-årige debutanten Sophie Marceau den gången igenom med dunder och brak som Vic, tonårstjej på festhumör som hänger med polarna, tampas med föräldrarna som ligger i skilsmässa och letar efter äkta kärlek – med ett par komplikationer på vägen.

Det var piggt gjort och blev både en stor hit och en lyckad nyversion 2008, denna gång under titeln LOL (Laughing Out Loud), en anspelning på både tidens sociala medier och huvudpersonen Lolas smeknamn. Lisa Azuelos skrev och regisserade och Sophie Marceau spelade nu mamma till Christa Theret, som fick en César-nominering för sin insats.

På resan har emellertid Azuelos transatlantiska version (sannolikt med ”hjälp” av ett dussin åsiktsstarka amerikanska producenter) förvandlats till ett skräddarsytt och torftigt Miley-jippo. LOL och hennes kompisar är gravt karikerade, föräldrarna ska vi inte tala om, missförstånden i relationskarusellen är idiotiska, musiken intetsägande, produktplaceringen pinsam och de sensmoraliska visdomsorden får en att ta sig för pannan. Demi Moore som mamman gör vad hon kan med sin karaktär, men har inte mycket att luta sig mot. Det är inte bara platt, det är också så efter sin tid att 1980 års version troligen skulle kännas fräschare i jämförelse.

Tyvärr gick ingen av de franska förlagorna upp här. Minst lika illa är att LOL gör det.