Betyg: 5 av 6
Det sena 1960-talet övergår under stor vånda i tidigt 1970-tal. Ett plågat USA sitter till synes ohjälpligt fast i ett demoraliserande krig i Sydostasien. Protesterna på hemmaplan eskalerar i takt med att framgångarna på slagfältet uteblir. Polariseringen frestar hårt på det amerikanska samhället, och just ingen blir särskilt mycket lugnare när Richard Nixons flackande ögon och svettiga kindpåsar dyker upp i tv-rutan.
Samtidigt pågår en revolution inom detaljhandeln. Genom att förbigå onödiga mellanled och maximera storskalighetens alla fördelar, lyckas tilltagsna nykomlingar i olika branscher priskonkurrera till sig stora marknadsandelar på det gamla etablissemangets bekostnad.
Torpeden Frank Lucas (Denzel Washington), som i många år har gått i lära hos den legendariske Harlembossen Bumpy Johnson, noterar både det ena och det andra. Det finns, inser han, en marknad där kunderna länge har betalat överpriser för usla varor och där han själv kan göra en ambitiös inbrytning. Och snart är distributionen igång.
Ingen säljer vare sig billigare eller bättre heroin än Frank Lucas. Tack vare kontakter inom en militärapparat fylld av missbrukare och entreprenörer med egen agenda får han transporterna att löpa säkert och smidigt. De italienska maffiafamiljerna får motvilligt maka på sig.
Vilket är något oerhört. Ingen kan på allvar tro att en svart man kontrollerar New Yorks heroinhandel. Dessutom håller Frank en så låg profil att den federale knarkspanaren Richie Roberts (Russell Crowe) i det längsta famlar i blindo. Frank klär sig konservativt och går i kyrkan med mamma på söndagar. När han en enda gång låter sig övertalas att bära prålig chinchillapäls, kostar det på.
American Gangster utgår från verkliga händelser, omskrivna i en artikel i New York Magazine. Ridley Scott bygger upp filmen ungefär på samma sätt som Michael Mann gjorde med Heat: två stjärnor i två parallella berättelser som sammanstrålar först mot slutet. Snuten och skurken bygger upp varsin verksamhet, perspektivet växlar ideligen fram och tillbaka. Det dröjer en evighet innan Denzel Washington och Russell Crowe faktiskt spelar mot varandra i samma scen.
Det upplägget ger betraktaren gott om tid att reflektera över likheter och skillnader. Dessa karaktärer är i vissa avseenden varandras diametrala motsatser. Richie Roberts är en bohemisk stökpelle och notorisk kjoljägare, omöjlig som make och pappa; Frank Lucas är en inrutad vanemänniska och affischpojke för traditionella familjevärderingar.
Men de håller bägge hårt på vissa, om än olika, principer. Frank hyllar en sträng arbetsetik, medan Richie är en envetet omutbar särling i en genomkorrumperad poliskår, vilket gör att de har en gemensam fiende i just den utbredda och helt skamlösa poliskorruption som för dem bägge representerar den allra värsta sorten av socialt och mänskligt förfall. Om det inte vore för det där med heroinet skulle de kunna vara, om inte själfränder så åtminstone vapenbröder. Och frågan är till slut om det inte går att överse med det där med heroinet också.
Ridley Scott är inte någon Coppola eller Scorsese. Ironierna i American gangster är krassa. Här finns inga sentimentala excesser, ingen operamässigt överdådig gestik, utan istället en kallt genomskådande blick på den amerikanske gangstern som mytisk gestalt i ett sammanhang där framgångens värde är absolut och de olika minoriteternas revanschism närmast omätlig (och omättlig).
Naturligtvis spelar Scott raskortet. Konstigt vore det annars; frågan om hudfärg och makt blir svår att undvika. En av Franks primära drivkrafter är att bli rik i de vitas bemärkelse.
Med Denzel Washington i rollen blir han med nödvändighet karismatisk och attraktiv på gränsen till förebildlig, ett slags kriminalitetens Muhammad Ali (jämförelsen är mer än antydd). Samtidigt är Scott pedantiskt noga med att framhålla att det i huvudsak är svarta knarkare som betalar priset.
Det är härligt med en genrefilm som både kan gå och tugga tuggummi.
Jan Söderqvist
