Betyg: 3 av 6

Det är inte lätt att urskilja en film i Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez omfångsrika roman från 1985 med alla sina ordrika utvikningar. Den dramatiska tråden är tunn – en oavslutad kärlekshistoria som pågår i över fem decennier – miljö- och människobeskrivningen är desto mer detaljerad men utan magisk realism. Mike Newell, som bland annat regisserat succén Fyra bröllop och en begravning, har ändå lyckats skala fram det väsentliga och samtidigt vara boken trogen. Så gott som alla repliker är hämtade direkt ur romanen.

Vi befinner oss i den myllrande colombianska kuststaden Cartegna i mitten av 1800-talet och början av 1900-talet. Där möts den fattige unge Florentino Ariza, född utom äktenskapet och medelklassflickan Fermina Daza och börjar utväxla glödande kärleksbrev. Ferminas pappa har dock andra planer för sin vackra dotter än en enkel telegrafist.

Han reser bort med henne för att få henne att glömma och lyckas. Fermina gifter sig med den förmögne överklassmannen och läkaren Juvenal Urbino och lever lycklig. Fokus riktas istället mot Florentino, som inte glömmer – trots att han under tiden lägrar drygt 600 kvinnor. Javier Bardem gör honom sannerligen inte till någon sexbomb utan till en allt gråare och allt mer stapplande gubbe som gråter vid minsta motgång. (I boken har han dessutom överkammad flint, löständer och dålig mage). Hans attraktion, påstår han själv i filmen, består i hans inre tomhet som kvinnorna absolut vill fylla med kärlek. Snacka om våt mansdröm. Trots yttre dramatik som inbördeskrig och återkommande utbrott av kolera förblir de två huvudpersonerna egendomligt opåverkade av sin omgivning.

Inte ens när ungdomsförälskelsen mellan Florentino och Fermina tar ny fyr då hon blir änka vid 72 års ålder får filmen någon nytändning. Hon har förstås hållit sig till sin man hela tiden medan han lyckats hålla alla sina kvinnor hemliga. Budskapet att ingen är för gammal för kärlek är både sant och sympatiskt men två timmar och 15 minuter är alldeles för långt för att framföra det.