Betyg: 3 av 6

Det är ingen slump att just Catherine Hardwicke stått för regin till Twilight, filmatiseringen av Stephenie Meyers tonårskultroman Om jag kunde drömma. Hardwicke är känd just för sina tidigare filmer med tonårsteman: Tretton, Lords of Dogtown. Denna gång lär det vara erotiken i boken som lockat henne: den latenta spänning som ligger i huvudpersonernas begär, lika starkt som inkompatibelt. Romanens berättelse i första person fokuserar Bellas utanförskap, som får henne att förälska sig i vampyren Edward. Genom berättarrösten behåller filmen jagformen – men Bella måste ändå visas utifrån. Det blir mer av en vanlig highschoolfilm – låt vara med mindre vanliga förtecken.

Robert Pattinson, som spelar vampyren, är känd för alla Harry Potterälskare som den lika bildsköne som godhjärtade Cedric Diggory. Hos Hardwicke får han bevara sin karaktär – till glädje för fansen från båda lägren. Här talar vi nämligen etisk vampyr. I stället för att lustfyllt sänka tänderna i sin utvalda envisas han med avhållsamhet, för att hon skall få leva. I så måtto följer filmen också Harry Potter i spåren: det är inte de givna omständigheterna som fäller det moraliska avgörandet om vem du är, utan vad du själv väljer att göra av saken.

Twilight adresserar problemet med förbjuden eller omöjlig kärlek, samtidigt som den hyllar disciplineringen av kroppen. Vampyrfamiljens reservationslösa sammanhållning ställs mot Bellas söndriga familjesituation. Och Bella offrar gärna livet för att förenas med sin älskade…

Flickboksromantik brukar dessvärre oftare locka till hån hellre än till kritikerhyllningar. Den här filmen är inget undantag: typiskt amerikanskt välgjord, med bara alltför vackra bilder. Exempelvis är det svårt att inte irriteras över vampyrernas stajlade hem, klart vassare än romanens mer tidlösa.

Vore jag i de begynnande tonåren och älskade böckerna skulle jag nog vilja sätta många prickar. Nu, med kritisk distans, kan jag tyvärr säga att jag hade varit glad om filmen verkligen förtjänat dem.