Betyg: 5 av 6
Ångrarna är en film som får en att fundera på värdekriterier: vad är det som gör en dokumentärfilm bra? Ofta betygsätts den angelägna historien automatiskt högt, medan formspråk, dramaturgi och tilltal görs sekundära. Ju hemskare, desto bättre är en annan, outtalad, regel. Samt, inte att förglömma: ju mer naturligt, desto bättre.
Ångrarna har egentligen ingen av dessa kvaliteter. Detta är historien om två personer som föddes som män, gjorde könsoperationer och ångrade sig – knappast ett i ett globalt, allmänmänskligt, perspektiv stort och därmed angeläget problem. Det är heller inte en film vars bilder eller historier upprör särskilt, tvärtom är den medvetet lågmäld. Slutligen är det inte en film som strävar efter ett naturalistiskt tilltal utan istället använder det iscensatta som berättargrepp. Trots detta är Ångrarna en av de bästa svenska dokumentärer jag någonsin sett.
Det som Marcus Lindeen lyckas så fenomenalt med är att förmedla något ytterst allmängiltigt utifrån berättelser som är så tillsynes aparta.
Två personer på en scen. Den ene berättar om sin tid som gift kvinna, hur hon i elva års tid smög upp varje natt för att raka sig för att maken inte skulle ana hennes hemlighet. Den andra berättar om ångern som ansatte henne i samma stund som bandagen togs bort efter könsoperationen.
Hur långt är vi beredda att gå för att nå lyckan? Hur vet vi att kommer att ångra en handling? Och om vi ångrar och ställer tillrätta, varför blir vi ändå aldrig nöjda?
