Betyg: 3 av 6
Två mot en. Det är vad som gäller i ”rutan” på Stjärnsbergs internatskola. Till slut blir det dags för Erik Ponti, spelad av Andreas Wilson.
I ”The Big Boss” spelar Bruce Lee en slagskämpe som på sin moders inrådan, för att undkomma sitt våldsamma leverne, flyttar till några fredliga släktingar, där han får jobb på en isfabrik. Han svär att aldrig bruka våld igen. Men när kusinerna spårlöst försvinner och det uppdagas att isfabriken i själva verket producerar knark bryter Lee sitt löfte och ger den ansvarige storboven dödligt med kungfusmörj. Han släpper loss det kuvade raseriets nävar - så lyder även filmens alternativa titel, ”Fists of fury”.
Det vore ingen falsk innehållsdeklaration att applicera någon eller bägge av dessa titlar också på Jan Guillous roman ”Ondskan”. När Guillou berättar om sin knoghårda ungdom ställs nämligen en förhatlig, oåtkomlig överhöghet mot ett furiöst men tyglat nävpar.
Men Erik Ponti, som huvudpersonen i ”Ondskan” heter är inte bara Bruce Lee - han bär också drag av den mångförslagne Odysseus och den ståndaktige Spartacus. När Erik anländer till internatet Stjärnsberg, dit han förflyttats av sin mor för att klara av sina studier och undvika bråk, slår han sig genast, under ”lagliga” former i den så kallade rutan, till ett slags våldets amnesti. Genom sin exempellösa hårdhet söndrar han skolans maktstruktur, som stavas kamratuppfostran. De äldre eleverna pryglar de yngre, men Eriks styrka gör honom svåråtkomlig. Därmed tvingas de äldre eleverna hitta på andra sätt att straffa honom, och Erik måste använda list och upproriskhet för att slutligt segra.
Att Erik brukar extremt våld för att slippa våld, och att han baserar sin subversiva verksamhet därpå, tycks inte Mikael Håfström, som står bakom filmversionen av ”Ondskan”, ha brytt sig särskilt mycket om. Håfström har anpassat historien till en dramaturgiskt lämplig form, som i standardiseringens namn kräver final och god hjälte. Eriks ondska har beskurits och ersatts med närmast ingenting. Detta ger ett ihåligt intryck. Liksom filmen i övrigt. Den är påfallande välekiperad och uppburen av en tung skådespelarensemble, med ett blodstänkande rått och realistiskt våld, men blodsmaken, ja själva den järnhaltiga förnimmelsen av ondskan, förmår aldrig tränga igenom.
Det är decennieskiftet, femtio-sextiotal. De unga, välbeställda herrarna på Stjärnsberg struttar runt i dufflar och överrockar och på de folktomma gatorna rullar glänsande, feta Volvokärror. Vi slipper dock de robusta, antika barnvagnarna, vad jag kan minnas, som annars brukar vara det första som rotas fram ur förråden då det gamla Sverige ska gestaltas.
Erik, spelad av debuterande Andreas Wilson, som har ett anslående skulpturalt och slitstarkt ansikte, av sådant slag som vi inte är bortskämda med i svensk film, finner sig väl tillrätta på skolan, här slipper han den dagliga misshandeln från styvfadern, sanktionerad genom den blida, pianospelande moderns undfallenhet. Han får en vän och en käresta, men inser också att ondskan som han flytt från finns överallt. Värst är skolrådets ordförande Silverhielm (Skarsgård), som har ridspö, guldtand och ett omättligt hävdelsebehov.
Erik backar från det inledande slagsmålet och blir en ”råtta”, vilket Guillous Erik aldrig skulle gå med på. Beteendet omkullkastar följaktligen stora delar av berättelsens logik. Det gör att man alls inte förstår vad de pennalistiska elevernas rädsla för Erik grundar sig på. De är skraja för att det står i manus att de ska vara skraja.
Håfström har i samma anda förgripit sig på det upprörda moraltal som biologiläraren Tranan (Ulf Friberg) håller, då Eriks begåvade rumskompis Pierre flytt skolan. De borde ha skyddat sin klasskamrat, ryter Tranan. Talet ingjuter mod och beslutsamhet i Erik, som därefter gör upp med plågoandarna. Det blir en vändpunkt. Den dolda meningen med lärarens kritiska oration är dock att orden med vässad udd kan riktas mot honom själv. Varför gjorde inte du, som är vuxen, och lärare, någonting? Lärarnas tystnad är ett moraliskt svek, och det är lika allvarligt, ett tjänstefel, på samma sätt som det är ett tjänstefel från regissörens sida att förskjuta all komplexitet och låta Tranan ljuda mest som en heroisk trumpetstöt.
