Betyg: 4 av 6
Det är naturligtvis tacknämligt att det görs barnfilmer om ensamma flyktingbarns situation i Sverige. Men tre likartade filmer på tre år känns som väl många. Josef Fares var först och är fortfarande bäst med enastående Zozo, om pojken som förlorar sin familj i Libanon och hamnar hos sin farfar i Sverige. I förra årets Förortsungar blir Amina från Somalia mol allena när hennes morfar dör.
I aktuella Hoppet flyr Azad tillsammans med sin bror från ett icke namngivet land i Mellanöstern och hamnar i Sverige utan sina föräldrar. Alla barnen har en egenskap eller begåvning som gör det möjligt för dem att klara sig i det nya landet. Zozo anpassar sig med hjälp av sin fantasi, Amina har sin musik och Azad är en baddare på höjdhopp.
Ibland blir man lite trött på det eviga predikandet om att ingen dröm är omöjlig bara man kämpar för den. Om det vore så väl. Man kan naturligtvis inte påstå motsatsen, men jag tror inte heller att barn skulle ta skada av lite mer handfast realism.
Zozo är den enda av filmerna som går på djupet i flyktingproblematiken och inte förskönar medan Förortsungar och Hoppet till övervägande del vill att publiken ska må bra när den lämnar biografen. Och det behöver inte vara fel.
Hoppets styrka är den unga huvudpersonen spelad av Ali Ali, som förmår att behålla allvaret i de dråpliga situationerna och glimten i ögat i de allvarliga. Honom tror man hundraprocentigt på. Däremot brister det i gestaltningen av de människor som omger honom. Fosterföräldrarna är rätt igenom demoniska medan Azads jämnåriga kompisar kunde vara hämtade ur Bullerbyn. Peter Stormares korvgubbe och Marie Göranzons fylletant hänger däremot helt i luften. De ska vara ”magiska” antar jag.
Men tro inte annat än att Azad efter sju sorger och åtta bedrövelser till slut får se sin dröm förverkligad och tävlar i höjdhopp med Kajsa Bergqvist som åskådare. För barn i Azads situation får vi hoppas att det känns hoppfullt och inte som ytterligare ett krav, att måsta lyckas också för att bli accepterad.
