Betyg: 3 av 6

3Egentligen var det ju tänkt att det var massorna som skulle göra revolt. I stället blev det eliten. Åtminstone i denna science fiction-dystopi, fylld av patos och vrede, som utspelar sig år 2154. Nu har klassklyftorna vidgats rejält. De rika lever livets glada dagar uppe i en gigantisk rymdstation, som befinner sig i evig omloppsbana kring den förorenade och allmänt obehagliga jorden, som man utan saknad har överlämnat åt riff-raffet.

Livet däruppe är ett enda långt poolparty med immiga, isklirrande glas i den vräkiga villaförorten, medan tillvaron nere på markplanet är ett slit och ett släpande under övervakning av robocops utan humor. Däruppe härskar den iskallt maktspelande Delacourt, spelad av en Jodie Foster iförd den blonda hjälmfrisyr som signalerar frigiditet och hårt tyglad hysteri på film.

Nere på jorden, i ett enastående dammigt och skräpigt Los Angeles, lever den trulige och tatuerade Max (Matt Damon med rakad skalle), som försöker sköta sig så gott det går efter flera rättsliga påföljder med anledning av ett upproriskt sinnelag. Hjärtat sitter alltså på rätta stället. Han går till jobbet i den förfärliga fabriken, tolererar ideliga förolämpningar och övergrepp, en tvättäkta arbetarklasshjälte.

Men så kan det ju inte fortsätta. Efter att ha exponerats för en dödlig strålningsdos i samband med en olycka i arbetet, måste Max på något sätt ta sig upp till Elysium. Det måste även den söta lilla dottern till hans gamla flamma från barndomen; hon är döende i leukemi. Uppe bland de rika kan man bota alla sjukdomar med några knapptryckningar på en magisk maskin, men denna vård är, naturligtvis, förbehållen det privilegierade fåtalet. Något måste således göras, vilket medför diverse våldsamheter.

Idén om eliternas revolt är inte ny, men heller inte ointressant. När staten retirerar på många områden, kommer de bemedlade att bekosta egen vård och utbildning och därmed anse sig vara tämligen färdiga med samhället. Det saknas inte tecken på en sådan utveckling, och att filmen hårdrar denna tanke är, givetvis, helt i sin ordning.

Men det här med en sysslolös överklass av festande lättingar är ju ett kraftlöst gammalt tankespöke från det sedan länge förflutna, och ett av problemen med ”Elysium” är att den redan inledningsvis omfamnar alla kitschiga klichéer inom räckhåll. En hel del action blir det, men på idéplanet uppvisar den ingen dynamik alls.