Betyg: 3 av 6

Across the universe är späckad med Beatleslåtar men handlar inte om vare sig John, Paul, Ringo eller George. En lättnad i och för sig, tack för att vi inte fick ännu en Backbeat. Det är Julie Taymor, med den fyrkantiga filmen om den allt annat än fyrkantiga Frida Kahlo på meritlistan, som velat ”utforska” 60-talet via 33 Beatleslåtar. Korta stunder tar hon ut svängarna på det sätt som inspirationen kräver. Man måste ändå konstatera att hon inte är rätt person att visualisera The Beatles kreativa kaos.

Jude (!), en brittisk varvsarbetare med konstnärsdrömmar, korsar Atlanten för att leta efter sin biologiske far som visar sig vara vaktmästare på Princeton. Där springer han in i Max som tar med honom hem till familjen på Thanksgiving-middag. Hemma finns lillasyster Lucy som så småningom blir kär i Jude. Allihop rymmer till New York där en lokal rockstjärna vid namn Sadie inhyser dem i sitt kollektiv i The Village. Efter en sommar av kärlek följer krig och bister verklighet.

Att alla skådespelarna sjunger själva är ett lyckat drag. Och det finns briljanta ögonblick i Across the universe, visuellt, koreografiskt och musikaliskt. Som Eddie Izzards fenomenala gestaltning av den bisarra cirkusdirektören Mr Kite i scenen som bygger på Sgt Pepper-spåret Being for the benefit of Mr Kite.

Det stora problemet är väl egentligen bara att allt är så äppelkäckt, mysigt, barntillåtet (varifrån kommer 11-års-gränsen? ) och icke-Beatleskt. Har man ingen som helst relation till musiken och stora brister i sin koll på 60-talets historia har man något att se fram emot, men då är å andra sidan frågan varför man överhuvudtaget vill se den här filmen. Och det blir så infernaliskt förutsägbart att sitta och vänta på att någon ska börjar sjunga ”Hey, Jude...” för Jude (och det händer först i slutet). Across the universe är minerad med sådana förnumstiga små sömnpiller.

Se hellre: Hair av Milos Forman, Help! av Richard Lester.