Författaren Truman Capotes (Philip Seymour Hoffman) berömmelse nådde sensationella dimensioner med reportageboken Med kallt blod.
Betyg: 5 av 6
Många har vittnat om hur absurd författaren Truman Capote kunde verka vid ett första sammanträffande. Han var liten som en trädgårdstomte i växten, hade en ljus barnröst, feminina manér och en benägenhet att säga de mest förbluffande saker. Och nästan lika många har också vittnat om hur detta första intryck av affekterat effektsökeri sedan snabbt förbyttes i det rakt motsatta.
Capote hade en sällsynt och sägenomsusad förmåga att tjusa och charma sin omgivning. Som få andra kunde han vinna andra människors förtroende, bland annat genom att bjuda dem på egna förtroenden. Många upplevde att de stod honom nära, att Capote var den vän som förstod dem allra bäst och vars omutliga lojalitet de alltid kunde lita på.
De glömde att han var författare, insåg inte att han var lojal först och främst med sitt skrivande. Vilket fick vissa att till slut känna sig väldigt svikna.
Filmen Capote iakttar och reflekterar över denna process som den kom till uttryck under skrivandet av Capotes mest kända bok, Med kallt blod. Författaren reser till en liten byhåla i Kansas för att rapportera om ett uppmärksammat mord. Till en början kommer han ingen vart, folk betraktar honom som en absurd utböling, men så småningom vinner han såväl bybornas som de infångade mördarnas hjärtan, samtidigt som en epokgörande bok börjar ta form i hans huvud.
Med kallt blod är speciell i flera avseenden. Dels utgör den karriärens absoluta höjdpunkt för Capote själv. Hans berömmelse nådde i och med publiceringen sensationella dimensioner, men därifrån var det sedan bara utförsbacke ner i alkoholism och självdestruktivitet av alla möjliga slag. Dels drog den mer eller mindre egenhändigt igång en mäktig våg av reportageböcker med litterära ambitioner och så kallad ny journalistik.
Det är en i nästan alla avseenden perfekt berättelse, sammanfogad med schweizisk urmakarprecision. Här lärde sig Norman Mailer, Tom Wolfe och många andra hur verklighet kunde slipas med romanens verktyg. Men det hade ett pris.
Under många och långa fängelsebesök uppstår starka band mellan dödsstraffsmotståndaren Capote och främst den ene av mördarna, Perry Smith. I en mening spelar de bägge två ett spel: Capote vill ha information till sin bok, Smith vill ha hjälp med överklaganden. Samtidigt uppstår en möjligen kärleksblandad sympati och ett mått av identifikation hos den firade författaren.
Då blir frågan: Går det en tydlig gräns mellan cynisk manipulation och genuint engagemang? Går Capote bokstavligen över lik för att vinna ära och berömmelse? Hycklar han, lurar han sig själv? Ligger det någon sorts gudomlig rättvisa i att Capote segrar ihjäl sig och aldrig mer förmår skriva färdigt en ny bok?
Och det spännande är att filmen svarar ja och nej lika bestämt på samtliga dessa frågor. Med stor pondus och integritet vilar den tryggt i sin egen dunkla mångtydighet; utforskar, avtäcker nya dimensioner.
Det finns ett parasitärt inslag i allt skrivande, författaren är alltid i någon mening en tjuv som exploaterar sitt material i egna syften. Ingen förkroppsligar denna skapandets rovdjursmentalitet med samma spektakulära blandning av slughet och oskuld som Truman Capote, som på gamla dagar började omvandla societetsskvaller till romanprosa och beklagade att Marcel Proust aldrig fick uppleva diskoteket Studio 54.
Philip Seymour Hoffman spelar upp en fantastisk Truman Show. Det är ändlöst fascinerande att se hans gestaltning av den självutlämnande hänsynslösheten. Om det står hans namn på en Oscar, har jag inga invändningar.
