Betyg: 6 av 6

1956. Bergman sitter på skithuset (hans ord, inte våra). I sin medhavda lektyr noterar han att en svensk film gör succé i Cannes. En närläsning ger vid handen att sagda succé gäller hans egen Sommarnattens leende, som inte bara prisbelönts utan också sålts till territorier världen över.

Efter förrättat värv stegar han direkt in på SF-direktör Dymlings kontor med ett lätt okommersiellt manus, redan läst och ratat av mogulen. Nu eller aldrig, Carl Anders, säger Ingmar. Resultatet: Det sjunde inseglet. Resten: historia.

Låt oss gå framåt 50 år. Joel och Ethan Coen, tongivande filmälskarälsklingar sedan 1980-talet, rakar 2008 hem sin första Oscar för bästa film. No Country for old men, ursprungligen släppt på 28 amerikanska biografer, expanderar efterhand till drygt 2000 dukar och spelar in nästan 75 miljoner dollar, enbart i USA.

Det är här ett sånt där apart manus plockas fram.

– Va fan, Ethan. Nu eller aldrig?

– Äh, vi gör en agentfars med lite stjärnor först, va? Men sen, Joel… eller aldrig.

Resultat: en konsekvent skoningslös film utan stjärnor men med en god dos teodicéproblem och lite kvantfysik i mixen. Filmhistoria? I alla fall en av årtiondets märkvärdigaste, kanske mer.

Titelns seriöse man är Larry Gopnik, judisk-amerikansk fysikprofessor. Hans berättelse utspelas cirka 1967 i en amerikansk medelklassförort till Minneapolis (välbekanta data för bröderna, som växte upp just då och här). Vad som sedan följer är en ändlös räcka av olyckor, alla riktade mot Gopnik. Hans fru vill skiljas, hans tonårsson missköter bar mitzvah-studierna och röker gräs, hans labile bror bor på hans soffa och en av hans underkända elever börjar försöka muta sig till ett godkänt betyg. En sökt fakultetstjänst är i fara, eftersom collegeledningen har fått anonyma smutskastningsbrev. Se där några av de företeelser som får Larry Gopnik att reagera med ett lika desperat som förståeligt Men jag har ju inte gjort något! Han tar sin reaktion hela vägen till sin Gud, i jakt på svar.

Företeelsen är inte ny. Job i Bibeln är en tidig hackkyckling i scenariot om den allsmäktige gode guden visavi all ondska och många är tänkarna som gett sig i kast med problematiken. Filosofen Leibniz och hans banbrytande Essais de Théodicée till exempel, eller Woody Allen, som i Hannah och hennes systrar söker lösningar om livets lidanden i samtliga religioner innan bröderna Marx ger honom absolution.

Trots en rejäl dos enastående svart humor bereder Coen-bröderna inget i närheten av en sådan lösning i A Serious man. De rabbiner Gopnik söker upp är banala, kryptiska, poänglösa (och dråpliga), eller så tar de helt sonika inte emot honom. Han är lika ensam och liten som när han står framför sin enorma svarta tavla i färd med att förklara Heisenbergs osäkerhetsprincip. Lita på att det blir prov på det här, vare sig ni begriper eller inte, säger han till sina elever.

Exakt samma princip gäller Gopnik själv i denna moralitet utan sensmoral som blir till fantastisk filmupplevelse, berättad och spelad med virtuositet. Coens – i sin tveklöst mest personliga film – vet vad de vill och sätter agendan för karaktärer såväl som åskådare. Så det är bara att ta emot. Eller, som det står i filmens inledning: Receive with simplicity everything that happens to you.

Tänk på det, ni som kan komma att bli nästan lika frustrerade som Gopnik när ni ser A Serious man med alla sina frågor utan några svar.

Och var tacksamma för att det bara är en film.