Webb-tv
När den lilla trasdockan 9 kommer till liv, vaknar han upp i en post-apokalyptisk värld. Han lyckas hitta sina gelikar, som gömmer sig från fruktansvärda maskiner som hotar dem.
Betyg: 3 av 6
Vi befinner oss i en förkolnad värld av utbrända vrak och sotiga ruiner. En kall rök ligger över hårt trampade ödemarker. Så har den dåraktiga människan alltså slutgiltigt besegrats av maskinerna, stora slamrande monster som nu regerar över de spillror som återstår.
Men det finns fortfarande en livsform som modigt trotsar maskinernas tyranni. Det vill säga: på somliga håll är det litet si och så med modet. En av de sista människorna skapade en skara gulliga små trasdockor i ett syfte som övergår deras eget lilla förstånd (och mitt också). Möjligen handlar det om att föra livsgnistan vidare i någon sorts förädlad, mekanisk form, fri från våra smutsiga drifter.
Hur som helst: oenighet råder bland dockorna. Den självutnämnde ledaren, docka nummer ett, bär en sorts påvehatt och förespråkar ett försiktigt hukande för att undvika övermaktens raseri. Mot honom står den djärva och påhittiga nykomlingen nummer nio, som ger sig iväg för att söka upp det mekaniska odjuret i dess håla för att om möjligt göra världen litet bättre. Men innan det blir bättre blir det mycket värre.
9 är ett stycke mycket snygg, postapokalyptisk actionkitsch, färgad av producent Tim Burtons speciella charm. Med glädje ger jag högsta betyg för produktionsdesign och visuell gestaltning. Filmens story är dessvärre av ordinär serietidningsklass och faller sönder i en serie skramliga strider med otäcka maskiner. Det är flott men i längden sövande.
