Betyg: 4 av 6

Prestigefilm är genren. Doktor Zjivago. Mitt Afrika. Den engelske patienten. Här senast, Försoning. Och nu, given i sällskapet, Flyga drake. Regissör är schweiziske Marc Forster (Finding Neverland) och det bygger på afghansk-amerikanske Khaled Hosseinis exceptionellt framgångsrika roman.

Liksom Försoning fokuserar Hosseini på en akt av feghet med konsekvenser. I centrum står övre medelklasspojken Amir, som växer upp i 70-talets Kabul och som med sin far flyr under sovjetinvasionen 1979. Drygt 20 år senare hinns den nu USA-bosatte Amir ikapp av sitt förslutna i form av nyheter om Hassan, barndomsvännen som Amir en gång svek i en stund av stor svårighet. Amir far tillbaka till ett talibanstyrt Afghanistan där han möter Sondhra, Hassans unge son, och även Assaf, den onde vedersakaren från det förgångna. Det har blivit dags att ställa saker till rätta.

Till rätta ställs det även i den här berättelsen, lite för mycket för sitt eget bästa. Den tangerar stundtals såpan och Amirs möte med talibanernas Afghanistan känns mer som ”Den diaboliske Gar El Hama slår till igen” än en faktisk terrorsituation. Här hade det matinékulörta gärna fått stå tillbaka för ett mera nyktert, realistiskt berättande. Det hade blivit starkare, skakat om mer. Att USA:s inblandning i Afghanistan är ett ämne som helt undviks i både bok och film kan kanske också vara intressant att notera.

Bäst i filmen (och boken) är porträttet av Kabul innan Sovjets övertagande; en kryddig metropol där vi, likt de backpackers som flanerar runt i filmen, insuper färgen och festen. Här berättar Hosseini med hjärtat och blir via Amir en ypperlig guide genom ett nostalgidoftande förflutet som känns ärligt, äkta och melankoliskt utan att vara sentimentalt.

Odiskutabla förtjänster återfinns också hos skådespelarensemblen (där man varken hittar stjärnor eller anglosaxare – bara en sån sak). I rollen som den vuxne Amir får Khalid Abdalla en välförtjänt chans att balansera sin övertygande insats som skräckinjagande terrorist i United 93 med en betydligt mildare karaktär. Starkast lyser Homayoun Ershadi (från Smak av körsbär) som Amirs far, en världslig lebeman med litet till övers för religiösa dogmer men med ett stort människohjärta. En av säsongens finaste prestationer. Också de två pojkarna, båda nyligen utsatta för välpublicerad dramatik också i verkliga livet, gör fint ifrån sig – låt vara att Hassan stundtals blir påfrestande i sin etnogulliga helgonlikhet. Men det är inte Ahmad Khan Mahmidzadas fel utan snarare regissör Forsters stereotypa presentation av den trogne lille kulin.

Ingen dålig film alls, men det blir lite för stiligt mellan varven, i alla fall för en del av oss. Fast medlemmarna i Republikanska Kvinnobokklubben i Wheaton, Illinois är säkert förtjusta.