Betyg: 3 av 6

Att 3D-tekniken introduceras nu beror på biobranschens behov av en upplevelse som inte kan laddas ner eller ses i hemmabion – liksom det var hotet från televisionen som ledde till dess utveckling på 1950-talet. (Ja, man behöver glasögon för att se bilden än idag, men de är inte sladdriga och ger ingen huvudvärk.)

Men att döma av filmmediets utveckling är vi också besatta av att se verkligheten så ”verklig” som möjligt – så nära och så skarpt det går. 3D-filmen är således, med sitt bilddjup och sin skärpa, en logisk utveckling.

I Sverige gör tekniken sitt intåg med en konsertfilm från U2:s Vertigoturné.

Fast det här är mer konsert än film; inga publik- eller bandintervjuer, soundcheck eller scenbyggen som ramar in liknande filmer. För bandets fans är det säkert njutbart och uppslukande att höra och se bandets framföra hits som Sunday Bloody Sunday med den imponerande närvarokänsla som laserskärpa, svindlande bilddjup och surroundljud ger. Jag, som inte sällar mig till den skaran, reagerar istället på att det känns som om något är fel med perspektiven och på att Bono ser ut som ett hologram där han svävar i förgrunden.

Inom spelfilm är det nog snarare animationer, där fantasin redan har fritt spelrum, som tjänar mest på den nya tekniken. En känsla som förstärks av att trailern till The Nightmare Before Christmas-regissören Henry Selicks kommande film Coraline är det bästa på hela visningen.