Det blir alltså en Palmejul. SVT visar först den förlängda versionen av Kristina Lindström och Maud Nycanders briljanta Palme-dokumentär och sedan Kristoffer Nyholm och Kristian Petris tv-serie ”En pilgrims död”, baserad på två av Leif GW Perssons romaner om Palme-mordet. Och över allt detta svävar fortfarande debatten om Mikael Marcimains ”Call girl”, i väntan på att justitiekansler Anna Skarhed ska fatta beslut om hon ska väcka allmänt åtal för förtal av Olof Palme.

Debatten om ”Call girl” och Palme har rullat i två parallella spår de senaste veckorna.

Det ena är en rimlig diskussion om huruvida det 1) finns rättsligt fog för förtalsmisstankarna 2) är rätt att kräva att JK ska driva åtalet i frågan. I en intressant artikel i ärendet på Expressens kultursida förra veckan skrev tryckfrihetsexperten Nils Funcke på den första punkten att han tror att filmmakarna är ”rätt rökta” vid ett eventuellt åtal, men på den andra att ”JK har varit och ska vara restriktiv med att väcka allmänt åtal i misstänkta förtalsfall”. Det har han rätt i: det viktiga här är inte vem som åtalar, utan att de anhöriga har möjlighet att få frågan prövad.

Det andra spåret visar precis hur tokig en kulturdebatt kan bli, när man tappar blicken på sakfrågan och drar helt orimliga växlar på ursprungsdiskussionen. I förra veckans konstigaste nyhetsartikel satte Dagens Nyheter rubriken ”Palmeserie i SVT får skarp kritik”. Det handlade om ”En pilgrims död” och den ”skarpa” kritiken bestod av att Palme-privatspanaren Sven Anér anser att det är fel att överhuvudtaget göra fiktion av Palmemordet.

Men detta är inte vad Call girl-debatten handlar om. Den handlar heller inte, vilket regissören Mikael Marcimain, försökt hävda: att kritikerna har svårt att skilja på en spelfilm och en dokumentär.

Det klarar vi faktiskt. Vi vet också att några av de bästa och mest berörande filmer som gjorts bygger på verkliga historier. Problemet är alltså inte den faktabaserade skildringen. Utan vad den säger.

Jag såg härom dagen om Jay Roachs film ”Game change”, som – baserat på John Heilemann och Mark Halperins bok – berättar historien om när Alaska-guvernören Sarah Palin blev vice president-kandidat i valet 2008. Det är en suverän samtidsskildring: Julianne Moore spelar Palin så att man ibland glömmer att det inte är originalet man tittar på och Roach rullar upp den fullständigt osannolika berättelsen om en politiker som har så dålig koll på omvärlden att inte ens hennes egen pressekreterare vågar rösta på henne.

Ger filmen en negativ bild av Palin? You bet. Men är den olaglig? Nej, absolut inte. Att skildra någon som okunnig, även om det är på gränsen till det imbecilla för en politiker, är inte ett lagbrott. Därmed blir filmen vad den vill vara: ett vasst inlägg i en aktuell samhällsfråga.

Det hade ”Call girl” också kunnat vara. Men den gick många steg längre. Den pekar, extremt tydligt, ut Olof Palme som köpare av sex av en minderårig flicka. Den handlingen är olaglig. Därmed är rimligen också anklagelsen om det olaglig.

Det har inget, absolut inget, med fiktion vs fakta att göra. Bara om ett väldigt dåligt omdöme.

Martin Jönsson är kulturchef på Svenska Dagbladet.