Vuxen handlingsförlamning varvas med växa upp-vånda i Jesper Högströms andra roman ”Drömmar av plåt”. Huvudpersonen Nicke, skånepåg utflyttad till Stockholm, fyller sin tid med daglönearbete på Banankompaniet, uppsatsarbete och modellbyggande.

När barndomsvännen Jonny dyker upp dras proppen ur det inrutade och alkoholfria liv Nicke levt de senaste fyra åren, och gamla mönster gör sig påminda.

Nickes och Jonnys vänskap och dess destruktiva inslag känns igen från andra kombinationer av alfahanne och förlorare. Jonny är tuff på det där självklara sättet, får alla tjejer och går genom livet utan att vare sig tänka för mycket eller ta överdrivet mycket hänsyn.

Nicke å sin sida sitter fast i rollen som andrafiol, och försöken att ändra på det blir oftast misslyckade pinsamheter.

Boken blandar vuxenlivets tredjepersonsberättande med Nickes jagberättande, där det senare kastar återblickar på barndomen och uppväxten. Jonnys mammas självmord, undertonerna mellan Nickes föräldrar och barndomens olika minnen fungerar som en underliggande förklaringsmodell till vuxenproblematiken.

Föräldrarnas separation blir ett slags syndafall, efter vilket inget blir vare sig likt eller speciellt bra. Modern försvinner ur bilden, men varför hon förblir frånvarande, eller varför Nicke avvisar hennes försök till kontakt, blir inte riktigt övertygande utrett.

Mer kraft läggs på förhållandet till fadern, den trygga fixaren, som gradvis låter sig sugas in i alkoholdimmorna.

Högströms fokus på Nicke, hans känslomässiga oförmågor och handlingsförlamning, genererar ett visst detaljöverskott. Och trots att alla de problem som Nicke brottas med säkert är både representativa och realistiska på ett plan, så saknar skildringen av huvudpersonens vardagliga kamp med sina demoner den dimension som gör att helheten blir fängslande fiktion.

Kanske bottnar det i att barndomens förklaringsmodell blir otillräcklig, möjligen i att jag saknar den rätta förståelsen, men Nicke som person förblir, trots den myckna informationen om hans känslor och tankar, undanglidande.

Språkligt sett fungerar romanen betydligt bättre; prosan är omsorgsfull och genomarbetad, och mina invändningar handlar enkelt uttryckt mer om vad som sägs, än hur det sägs.

De språkliga kvaliteterna lyckas dock inte fullt ut ge berättelsen den där känslan av angelägenhet. Helheten blir därför, trots Högströms känsla för nyanser, en aning färglös.