Dåliga föräldrar slutar aldrig att vara aktuella i böckernas värld. Självbiografiska berättelser har blivit ett vedertaget sätt att göra upp med föräldrar, inte minst sådana som själva har haft en roll i offentligheten, särskilt om det upplevs som att det är en roll som inte stämmer överens med privatmänniskans.

Senast ut är Felicia Feldt som har skrivit självbiografiskt, men delvis fiktionaliserat, om mamman Anna Wahlgren i ”Felicia försvann”.

Just mammorna har annars varit relativt få i de senaste årens föräldraberättelser. Det är kanske fortfarande mer känsligt att peka på brister hos just mammor. I den mer renodlade skönlitteraturen däremot har de blivit vanligare, de knepiga mammorna. Sara Stridsberg, vars ”Medealand och andra pjäser” recenseras idag, har återkommit till skeva förhållanden mellan mödrar och barn i flera av sina verk.

Den flyende modern i ”Darling river” är ett sådant komplext moderporträtt – förälderns starka, mänskliga frihetsbehov och flykt som sker på bekostnad av barnet, men samtidigt skildras med en viss skönhet.

Man kommer ännu närmre en mamma av samma typ i Ida Lindes prosaberättelse ”En kärleksförklaring”, som utkom förra året. Här försöker döttrarna Silja och Sontag komma underfund med vem deras mamma Eleonore egentligen är, varför hon har skapat det liv som hon har åt dem. Det är en rotlös existens som beskrivs, och Eleonores forskande är det som kommer före allt annat i hennes liv.

Man kan bli instinktivt provocerad av det, särskilt med tanke på att konsekvenserna i Siljas och Sontags liv blir svåra. Men det finns en självklarhet i Eleonores sätt att vara som är övertygande, hennes liv skulle inte kunna vara på något annat sätt.

Titelns kärleksförklaring är minst dubbeltydig: dels kan den ses som barnens kärleksförklaring till mamman. Dels som ett försök att förklara kärleken, varför den kan vara så ojämlik och ha så grymma konsekvenser och ändå vara just kärlek. Boken blir ett slags forskningsprojekt om hur kärleken ser ut.

”Sontag rullade runt på sängen. Satte sig upp och ropade igen, mamma? Kan du komma? Från rummet intill ropade Eleonore: Varför skulle jag det? Sontag kom inte på något. Det fanns inget bra svar. Kanske för att du är min mamma.”

Finns det plats för andra föräldrar än de som friktionsfritt lyckas kombinera karriär, fritid och självförverkligande med att sätta barnen i centrum? Skönlitteraturen är avundsvärd på det sättet, där finns fortfarande plats att tänka öppet, ifrågasätta det självklara.

För i diskussionerna om de berättelser som framförallt strävar efter att återskapa verkligheten, spegla sådant som har skett, finns så många verkliga människor att ta hänsyn till. Där finns inte plats för frågetecknen.

Läs mer om Felicia Feldts bok:

Intervju: En offentlig barndom

Recension: Målet är inte försoning