Stockholms Prides ordförande Claes Nyberg var inte född när Stonewallupproret bröt ut. Ändå är han på det klara med att han förvaltar ett arv som startade då.

–Ända från Stonewall och i den framväxande Priderörelsen i världen har det funnits en dimension av att visa solidaritet med personer som ännu inte fått det utrymme man själv fått. Stockholm Pride började tidigt stötta festivaler i vårt närområde, säger Claes Nyberg över en kladdig smörgås på Café Puck på Hornsgatan på Söder.

Han pratar om Baltikum och Östeuropa. Stockholm Prides solidaritetsfond gav förra året 50000 kronor till Warszawas Pridefirande, som även blir mottagare av årets insamling.

Tidigare i vår arresterades ett 40-tal personer som trotsat förbudet mot en Prideparad i Moskva, i Lettland förbjöds samtidigt Rigas Pridefirande för att till sist ändå tillåtas, och i Litauen håller man just nu på att anta en ny lag som förbjuder ”främjande av homosexualitet”.

I Stockholm är problemet det motsatta. Här löper Pride snarast risken att bli ihjälkramat av det politiska och kulturella etablissemanget. De svåra framtidsfrågorna handlar mer om hur arrangemanget ska undvika tomgångskörning.

I fjol firade festivalen tio år genom att arrangera 2008 års Europride, en titel som vandrar mellan olika europeiska städer. Jubileet sågs av många som ett sorts bokslut. Ett viktigt steg mot den allt oftare efterfrågade förnyelsen blir nu att flytta från Tantolunden, där festivalen hållit till sedan starten.

– Då och då måste man nystarta konceptet för att göra det intressant innan folk tröttnar. Många tycker att vi har varit på samma plats för många år i rad, säger Claes Nyberg.

Årets festival blir den sista på grusplanen i Tanto, och om några veckor ska det stå klart vilket den nya parken blir.

Pride house, det andra festivalområdet, blir kvar på Kulturhuset och Stadsteatern för andra året i rad, och samarbetet med de institutionerna fördjupas. Det innebär att Prides prägel av kulturfestival, som blivit allt mer framträdande de senaste åren, nu förstärks ytterligare. Även i Prideparken får kulturen ett större utrymme i år genom bland annat utökat samarbete med Riksteatern.

Trots storleken drivs Stockholm Pride fortfarande helt ideellt. Men styrelsen utreder nu om den ska börja betala arvode till sig själv.

– Vi har uppnått en storlek där det är svårt att vara helt volontära, den diskussionen är igång. Men ska man professionalisera några funktioner gäller det att titta noga på vilka, så att man inte tar ner energin hos aktivisterna. De måste känna att det är deras festival, säger Claes Nyberg.

Till vardags är han utvecklingskonsult och händerna far engagerat runt i perfekt Obama-gestikulering. Han pratar betydligt mer om Pridefestivalens organisation än om dess innehåll. Delvis är det kanske en yrkesskada, men troligen är hans erfarenhet av att styra upp verksamheter också ett tungt skäl till att han utsågs till ordförande.

Han var inte valberedningens kandidat när han överraskande valdes tidigare i våras, men vill inte kännas vid att det skulle finnas några djupare motsättningar inom organisationen trots att där samsas allt från vänsteranarkister till marknadsliberaler. Själv beskriver han sig lakoniskt som ”en typisk normativ innerstadsbög”.

Vad Pride ska vara avgörs i slutändan av dem som deltar, framhåller Claes Nyberg. Organisationen står för ramverket, sedan får alla som vill delta fylla på med innehållet. Detta har också varit Prides strategi genom åren gentemot dem som har kritiserat festivalen för att den är allt från för kommersiell till för politisk – kritikerna bjuds in att göra sin grej.

Årets festivaltema är , något förvirrande, Hetero. Tanken är att de som deltar med programpunkter ska synliggöra heteronormen, och hur människors vardag begränsas när de skaver mot den. Claes Nyberg exemplifierar:
– Förut jobbade jag som servicechef på Arlanda Express och satt i mängder av anställningsintervjuer. Av killarna som jobbar som tågvärdar där finns en klar överrepresentation av bögar. Men under anställningsintervjuerna var det väldigt tydligt att det fanns en osäkerhet hos dem med att vara öppna när jag ställde vanliga frågor om hur deras privatliv ser ut. Jag märkte hur de begränsade sig från att tala fritt.