Utsålt i Tyska kyrkan blev det när Freiburger Barockorchester som led i en Europaturné gästade Stockholm. Ensemblen, bildad av några studenter, firar i år 25-årsjubileum. Över 70 skivor upptar diskografin, som förutom barockmusik innehåller en upptagning av konserter av Mendelssohn med fortepianisten Kristian Bezoudenhout, och en med nutida musik där olika tonsättare prövar orkesterns barockklanger.

Andra solister som orkestern samarbetar med är gambisten Hille Perl, cellisten Jean-Guihen Queiras, och fortepianisten Andreas Staier. Under dirigenten René Jacobs har lovordade inspelningar gjorts av bland annat Haydnoratorier och Mozartoperor.

Normalt, som i lördags, leds dock ensemblen av en av de två konsertmästarna; Petra Müllejans eller Gottfried von Goltz.

Programmet upptog verk av Johann Sebastian Bach och Antonio Vivaldi. Bach influerades av den italienska konsertformen och såg upp till Vivaldi. Ett av hans tio Vivaldiarrangemang är konserten i a-moll BWV 1065 för fyra klaver och stråkar.

I dag tar vi lätt till oss Bachs musik. Men 1800-talets syn var annorlunda. Richard Wagner såg den, till skillnad från Beethovens musik, som dominerad av det formella. ”Bachs språk står i förhållande till språket hos Mozart och Beethoven som den egyptiska sfinxen till den grekiska människostatyn”.

Kanske det formella ännu för så där 30 år sedan var påtagligt i Bachtolkningarna. Men sedan dess har en omsvängning skett, särskilt bland yngre musiker.

Programmet inleddes med uvertyren till Vivaldis opera L’Olimpiade (och avslutades med en Vivaldisats som extranummer) där Freiburgerensemblen visade sin karakteristiska kombination av disciplin och frihet i spelet. Samspelet var fenomenalt, klangen fräsch och krispig och skarpa kontraster i dynamiken underströk vitaliteten i yttersatserna, medan andantet fick italiensk sötma.

Omstämningar separerade programnumren, och efter en bra stund följde Bachs violinkonsert i a-moll, med Petra Müllejans som solist. Det blev ett attraktivt utförande med lätthet, grace och fjädrande spänst i de snabba satserna, och i andantet ett lugn som harmonierade med soloviolinens dämpade klang.

Känslovärme även i konserten i d-moll för två violiner och stråkar, där vid sidan av Müllejans Gottfried van der Goltz var solist. Den frodiga orkesterklangen, Bachs rytmiska vitalitet och solisternas luftiga fraseringar samverkade till en musikalisk upplevelse av rang.

Som obekymrad livsnjutare framstod Vivaldi i konserten för stråkar RV 158. Behagligt var även Susanne Regels oboespel i Bachs konsert d-moll för solooboe, soloviolin och stråkar. Man får nästan ta till vintermer för att beskriva denna Freiburrgerorkesterns klang: blommig, fruktig, jordig. Genomgående kraftfull publikrespons, inte minst i den avslutande Bachkonserten i D-dur för tre solovoliner och stråkar, där Beatrix Hülsemann kompletterade Goltz och Müllejans i solisttrippeln.