Martha Wilson har aldrig tidigare träffat Marie-Louise Ekman. Om sanningen ska fram så har de två jämnåriga damerna heller inte hunnit ses på riktigt ännu, men efter ett varv i utställningen, så tycker sig ändå Martha ”känna” Marie-Louise ganska väl. Dessa båda egensinniga kvinnor har sannolikt båda läst Judith Butler, samtidigt som de verkat parallellt och bevisligen delar ett antiauktoritärt, livsbejakande levnadssätt, medan de verkat i olika geografiska universum.

–Vi är nog båda outsiders. Kvinnor som stått lite vid sidan om – knäppskallar helt enkelt, om än väletablerade sådana, säger Martha Wilson, ler och plirar bakom glasögonen.

Annars verkar hon förvånansvärt pigg för att just ha anlänt från New York. Hon vänder sin färggranna sida till – ja, Martha Wilson har två sidor – ena halvan av håret är långt och färgat ilsket rött, den andra består av en grå kortklippt herrfrisyr. Hon talar sedan länge och inlevelsefullt om 1970-talets begreppsförvirring och hur udda hon kände sig mitt i den performativa röra som hon skulle försöka stuva in i ett ganska snävt (och manligt förbehållet) konstbegrepp.

–När jag studerade litteratur kom jag på att jag ville bli konstnär. Men min professor sa att ”kvinnor inte har en chans att lyckas i konstvärlden”. Fuck you, tänkte jag och på den vägen är det.

Martha Wilson har sedan dess pekat finger åt etablissemang och höjt sig över översitteri. Morrat ilsket bakom apmasken i kampen mot sexism och ojämlikhet i feministiska konstkollektivet Guerilla girls och tagit sig ton i det konceptuella punkbandet (nåja…) Disband. Men vägen till uppburen konstnär och ansvarig för den konstnärsdrivna organisationen Franklin furnace i Brooklyn, New York, har inte alltid varit enkel. Däremot har fotografiet alltid varit närvarande som en stöttepelare under hela hennes karriär. Kanske främst när Wilson i en blandning av performance och stand up, klär ut sig till politikerfruar som Nancy Reagan och Barbara Bush.

–På 70-talet såg jag mig som renodlad performanceartist, som använde foto enbart för att dokumentera framträdanden. Publiken vet aldrig hur det känns på insidan, men där hjälper bilden mig sedan att minnas och att därifrån utveckla mina alter egon.

Men ser du ingen fördel med det förgängliga i en performance?

–Idag gör vi en distinktion mellan performance och fotografi, men på den tiden brydde sig ingen. Vi gjorde bara så gott vi kunde. Och om jag tyckte det var något bra, så ville jag spara ögonblicket och då var fotografi det självklara valet.

–Nej vänta, inte bara spara ögonblicket – utan fånga idén! Det var egentligen vad allt handlade om.

Och då hade Martha Wilson fullt upp. Idéerna sprutade under det murriga men spirande decenniet och kretsade ofta kring frågor om hur identitet och kön skapas och formas. Hon rörde sig i gränslandet mellan torra konceptuella textbaserade verk och bejakande performance, där hon iklädde sig allehanda persona.

I verket ”A portfolio of models” från 1974 klär hon ut sig framför kameran och visar upp sig i olika kvinnoroller – hemmafrun, yrkeskvinnan eller den hårdkokta lesbianen. Alltsammans känns fortfarande otäckt relevant.

–Martha Wilson testade först alla upptänkliga roller en kvinna kan ha för att bli sedd och ansedd, men inte förrän hon hittade konstnärens skedde det på riktigt. Det var först då hon fick ett spelrum och kunde testa allt, säger konsthallschef Maria Lind.

Samtidigt som vi från väggen bakom betraktas av Martha Wilsons fotografiskt distinkta blick som för länge sedan sett till att påvisa spretig bejakande kvinnlighet långt utanför den vanliga skalan – från madonna till sköka. Det burleska är ständigt närvarande, liksom klacksparkar och självdistans.

Den verkliga Martha Wilson av kött och blod ansluter åter efter att ha tagit ytterligare en tur i utställningen.

Jag antar att du är van att jämföras med…

–Cindy Sherman – absolut! Men jag var före henne, säger Martha Wilson. Jag vet heller inte om Cindy såg mina verk innan hon började fotografera sig själv på ett liknande sätt. Vi var många som oberoende av varandra intresserade oss för liknande frågeställningar om identitet, kön och makt.

Måhända att den amerikanska feministrörelsen växt sig stor och stark, men i facket ”konstnärer som klätt ut sig till Marge Simpson” är Martha Wilson rätt ensam och om man som hon dessutom klipper in sig till Mona Lisa i da Vincis berömda verk, men med Marges blå strutfrisyr – då är man unik!

Humor måste vara viktigt för dig, eller?

–Absolut, eller ännu hellre det absurda, eller varför inte det riktigt galna? säger Martha Wilson.