Vad man valt att signalera med böckernas omslag har varierat. På 50-talet och 60-talet var de tecknade barn, på 70-talet fotografier och på 80-talet teckningar av femgänget i tonårstappning.
- De omslag vi tagit fram nu ligger närmare tidigare utgåvor. Böckerna vänder sig ju till yngre barn.
För er som inte läst böckerna, detta är huvudpersonerna: Bröderna Julian och Dick är handlingskraftiga pojkar, lillasyster Anne är rädd, försäger sig jämt och älskar att städa. Hon är en nödvändigt traditionell flickroll, som enligt Blytonforskare är till för att tydliggöra kusinen Georges ovanlighet. George, eller Georgina som hon egentligen heter, är en orädd pojkflicka som vågar stå för vad hon tycker även när hon vet att hon kommer att bli straffad för det. Den femte i gänget är Tim, Georges älskade hund.
- George var nog en omvälvande person när hon kom, men egentligen vet jag inte om förhållandena mellan klass och kön ser så annorlunda ut i dag mot vad de gör i femböckerna. Roller som Annes eller hennes
bröders är ju vanliga i såpoperor, till exempel i "Beverly Hills", säger Titti Persson.
Enid Blyton har skrivit över 600 böcker för barn och unga och hon är enligt Nationalencyklopedin "troligen en av världens mest översatta författare". Många har förundrats över att hennes böcker bara fortsätter och fortsätter att hitta nya läsare.
Hennes texter är enkla och stundtals stolpiga. Karaktärerna är statiska, moralen otidsenlig liksom relationerna mellan människor. Så handlar samspelet mellan barn och föräldrar betydligt mer om lydnad än om värme och närhet.
- Om det vore en modern barnbok skulle föräldrarnas agerande mot barnen vara traumat. Men att de bara tycker att deras barn är i vägen och vill bli av med dem, är istället det som gör äventyren möjliga och därför något kul i de här böckerna, säger Titti Persson.
Även samspelet barnen emellan lyder andra regler: Evert, kokerskans son i "Fem på rymmarstråt", retas hela tiden men ber att få följa med gänget på deras utflykter. Tror ni han får det? Icke!
Mot slutet av äventyret får vi veta att inte ens Everts föräldrar bryr sig om honom, men när de fem hjältarna låser in honom ensam i en mörk fängelsehåla blir ingen av de vuxna upprörda. Evert är ett elakt barn som bara får smaka sin egen medicin! En moralisk slutkläm som vore omöjlig i en nyskriven barnbok, i alla fall i Sverige.
Enid Blyton skrev den första femboken 1942, mitt under andra världskriget. Tolv år senare började de ges ut på svenska i översättning av Kerstin Lennerthson. Sedan dess har flera nytryck gjorts men språket varit detsamma. Nu har redaktörerna ändrat uttryck som: "du är en konstig kropp", "ta det glest" och "jag tror chefen dragit oss vid näsan".
- Nu har vi ändrat på sådant som känns främmande eller obegripligt. och vi har tagit bort niandet. Att barn säger ni till sina släktingar känns främmande i dag.
"Vi" är förutom Titti Persson själv också Martin Ransgart, språkvårdare och medredaktör vid nyutgivningen.
Men varför ta bort språkets tidsmarkörer när resten är kvar? - Jag tror man skulle kunna gå längre om man nyöversatte. Nu har vi ju inte gjort så stora ingrepp. Men mindre saker har vi ändrat. Skurkarna är inte lika svartmuskiga längre och när hunden hotades med stryk, har vi ändrat till att han blir instängd i ett rum.
Om femböckerna kommit in som manus i dag, tror ni att ni hade gett ut dem?
- Kanske. Men vi hade definitivt skickat tillbaka dem och bett författaren att skriva om. Som redaktör hade jag nog sagt "du är jättebra på att hitta miljöer och skriva spännande, men du behöver koncentrera språket". Blyton skulle ha behövt arbeta mer på sina karaktärer, de utvecklas inte ens från bok till bok.
Men varför har de här böckerna fortsatt hitta en publik, såväl via bokhandlar som bibliotek?
- Man sugs in i en spännande miljö med lönngångar, vrak och slott. För en 8-9 åring tror jag böckerna är jättespännande. Och det finns en mysig ton i böckerna - också, säger Titti Persson.
- Ja, de är spännande, verkliga bladvändare. Även om varenda bok är uppbyggd på samma sätt.
Först är barnen glada över att få träffas igen, sedan kommer ett intro till det spännande stället och först mot slutet av boken börjar det hända saker, säger Martin Ransgart.
När femböckern kom till Sverige 1954 var de några av de första barndeckarna. Nu är det en stor genre som går långt ner i åldrarna. För de äldre och vana läsarna är femböckerna alldeles för barnsliga, men många föräldrar liksom far- och morföräldrar har vuxit upp med dem och ger dem till sina barn och barnbarn: "Titta vad jag läste!".
- För varje årtionde framstår femböckerna mer och mer som historiska deckare. Men det är ju också nostalgin de lever på och den som gör att det blir en nyhet att böckerna ges ut igen, säger Martin.
Själva tycker redaktörerna att böckerna passar bäst för barn i slukaråldern, 8-10 år. Det var också i den åldern Martin Ransgart plöjde genom serien.
- Jag minns ännu de gulbruna ryggarna. Men jag måste nog säga att böckerna var mer spännande att läsa då än vad de var när jag läste dem i dag. Nu förstår man
direkt vad det är som är mystiskt, men som barn gjorde man ju inte det.
Titti Persson skrattar och håller med. Hon fann redan som barn mystiken alltför tam och oskyldig.
- Jag tyckte de var mesiga. Jag ville att det skulle vara övernaturliga saker som hände och kände mig lurad när det som verkat övernaturligt alltid fick en förklaring.
