Världens ekonomer är överens om att det är recession på gång. Det börjar redan få deprimerande följder i USA. Tusentals amerikanska familjer blir av med sina hus varje månad, arbetslösheten ökar. Men det viktiga här är förstås: vad betyder det här för vårmodet?
Och där finns det, så vitt jag förstår det, idel goda nyheter. Den globala modepressen är nämligen överens om att modet kommer att bli i snitt 45 procent bättre av recessionen.
I veckotidningen New York Observer kan man läsa entusiastiska krönikörer som förklarar att recessionen inte bara kommer att ”rädda” New York från en invasion av yuppies, utan dessutom kommer att få stadens invånare att se lite sådär härligt fattiga ut, som de gjorde på den gamla goda tiden, typ 1970-talet, när alla var kreativa och rebellade konstant (och mordsiffrorna i New York var sju gånger högre än idag).
Brittiska Independent on Sunday skriver entusiastiskt om ”recession chic”, och förklarar att den ekonomiska krisen kommer att få modeeliten att klä sig i – håll i er nu – svart.
Under det senaste decenniet har modejournalisterna slagit knut på sig själva för att bli tagna på allvar. De har frenetiskt namedroppat Lacan och Barthes i sina essäer, dekonstruerat belgisk asymmetri och startat litterära modetidskrifter – ofta med föredömliga resultat.
Men nu när de faktiskt får en chans att väva ihop mode med den verkliga samhällsutvecklingen blir resultatet inte bara chockerande ytligt (grunge kommer tillbaka!) utan också outhärdligt cyniskt (fattigdom kommer göra modet snyggare!).
Finns det verkligen inga andra sätt för modejournalistiken att bli tagen på allvar än att låta mode vara en ensam tolkningsmodell för precis allt som händer i världen?
