Det kan verka som en paradox att teaterkonsten, trots nedskärningar och kulturadministratörer som har svårt att relatera till kvalitet, har en sådan nerv och lockar så mycket publik. Balansgången mellan sedvanlig psykologisk realism, tysk expressiv förhöjning och gruppteatrar som slåss för sina liv tycks skapa ett fruktbart sätt att skildra den innersta kärnan av akut alienation.

Jönköping har under hösten invigt Spira, en ny, fin scen där Smålands Musik och Teater får nya lokaler. Borås har renoverat kulturhuset med sina två scener för Borås stadsteater, där Monica Wilderoth blivit ny chef. Kvinnor har framgångsrikt erövrat teaterchefsposter över hela landet. Idag är så gott som total jämlikhet uppnådd, också på regisidan – vilket säkert kommer att avspeglas i val av tematik och pjäser.

Stockholmspubliken sluter upp på sina teatrar, också på gruppsidan. Turteatern fick visserligen på pälsen av män som aldrig gick och såg själva uppsättningen av Solanas Scum-manifestet men å andra sidan är det väntelista till lediga biljetter. I Kärrtorp köar en åskådargrupp som förstår att skilja på teater och verklighet, på provokation och norm.

Galeasen spelar åter Ett år av magiskt tänkande för fullsatta hus. Så fick också Ingela Olsson SvD:s Thaliapris för denna unika tolkning som gestaltar djupt erfaren sorg.

Problemen har hopat sig för Stockholmsgrupperna. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har låtit tjänstemännen vid Kulturförvaltningen få fria händer. Enskilda tjänstemän provocerar genom att utan egentliga konstnärliga motiveringar och diskussioner om kvalitet döma ut grupper som Fria Teatern och Aliasteatern. Det hela är en obehagligt godtycklig hantering där Högdalenbor förgäves protesterat.

Verksamheten vid institutionsteatrarna är synnerligen god. Stockholm, Malmö och Göteborg och nationalteatern själv, Dramaten, lockar publik med god empatisk dramatik. Liksom flera regionteatrar: Måns Lagerlöf har till exempel lyft verksamheten på Örebro länsteater enormt – men hos grannstaden Västerås härjar klåfingriga politiker som kastat ut barnet (läs publiken och ensemblen) med badvattnet och nu får börja om igen.

Under hösten har en rad aktörer imponerat riktigt ordentligt. Leif Andrée, Gunilla Röör, Johan Rabaeus, Maria Bonnevie och Örjan Ramberg är bara några som storspelat.

Också tillväxten av nya dramatiker är säkrad. Martina Montelius har haft premiär på tre pjäser och en radiobearbetning under hösten och har dessutom tagit över chefskapet på Brunnsgatan Fyra. Kanhända är Mira går genom rummen på Unga Dramaten 2011:s bästa barnpjäs.

Lars Norén har aviserat sin avgång från Folkteatern, Göteborg men förhoppningsvis stannar vd:n Ulrika Josephsson som ju är fullt kapabel att också ta på sig det konstnärliga ansvaret. På Göteborgs stadsteater fortsätter Anna Takanen och Ronnie Hallgren att utforska kön, genus och maktordningar genom klassiker och nya dramatiker. Mattias Andersson driver framgångsrikt Backa teater med nya egna pjäser och djärva projekt.

En genomgång som denna skummar bara ytan på svensk teater, tyvärr inte rik men uppfinningsrik. Varje år urholkas anslagen av politiker som inte förstår hur mycket det betyder för rotlösa människor att få uppleva sin historia gestaltad och tolkad och, inte minst viktigt, känd genom hjärta och hjärta och hjärna.

Den röda lampan lyser inte utanför Stockholms stadsteater och Dramaten. Båda teatrarna har så många scener att utsålt på alla föreställningar blir det nästan aldrig. Utbudet är brett, man prövar sig fram på jakt efter biljettframgångar. Ibland via kända namn, musikaler, uppblåsta kammarspel på alltför stora scener.

På båda dessa scener härskar Darwins tes om den starkares överlevnad. Misslyckanden försvinner diskret, framgångarna blir förlängda. Ekonomiskt balanserar man på en tunn lina – ofta saknas djärvhet vad gäller form och innehåll. Förhoppningsvis kommer Strindbergsåret 2012 att inspirera till eld och mod, egensinnighet och uppkäftighet.

Läs tidigare årskrönikor:

Film: Änglagård drog störst publik

Musik: Ett händelserikt musikår

Konst: Fotohistorien på nytt

Dans: Nya möten utanför ramarna