Kimsooja har parkerat en liten tysk lastbil från 1938 fylld med färgranna tygknyten på Magasin 3. Samtliga är fyllda med använda kläder och fastbundna med svart gummirep. Bredvid visas en video med den koreanska konstnären sittande på en liknande hög av knyten, lastade på en blå Hyundai.
- Jag färdades över hela Korea under elva dagar och besökte byar och städer som jag bott i. Det var en resa både till det förlutna och framtiden, berättar Kimsooja när vi träffas på den renoverade konsthallen i Frihamnen.
I Korea är det vanligt att man sveper in sina kläder och ägodelar i tygknyten, så kallade bottarier. Kimsooja har använt dessa i sin konst sedan hon var ateljéstipendiat på P.S.1 i New York 1993 och plötsligt såg bottarin som ett konstobjekt.
- De används delvis fortfarande i Korea. Det är vanligt att föräldrar gör en bottari till nygifta par. Tygerna som då används är sådana med symboler för lycka, rikedom och ett långt liv, förklarar Kimsooja och tillägger att hon köper de kläder och tyger hon
använder sig av secondhand i Korea, eller får av familj och vänner. Det är viktigt att det finns kvar minnen och spår av liv.

Kimsooja är född och uppvuxen i Sydkorea men har haft New York, närmare bestämt East village på Manhattan, som sin bas de senaste sju åren.
Som många andra på den internationella konstscenen lever hon ett nomadiskt liv, med utställningar, performances och platsspecifika installationer världen runt som hållpunkter. Närmast på tur står projekt i Paris, New York och Rio de Janeiro.
- Det här är min första video, Sewing into walking, jag gjorde den 1994 och det är första gången som jag symboliskt betraktar min kropp som en synål, förklarar hon när vi stannar till framför en kvinna - som alltid i hennes videor är det Kimsooja själv - i färd med att plocka ihop färggranna, mönstrade koreanska textilier.
- Det berör såväl mitt eget liv som den koreanska kulturen. Jag uppfattar sängöverkasten som platser för kärlek, drömmar, lidande och död.
Långsamt och vänligt - och med en för den
samtida konstscenen karaktäristiskt svepande retorik - redogör hon metodiskt för tankegångarna bakom sina verk.
De teoretiska resonemangen och det genomarbetade konstnärliga uttrycket till trots framhåller hon att själva konstskapandet är intuitivt.
- I skapandeögonblicket finns inget koncept. Men i efterhand kan jag alltid hitta logiska bevekelsegrunder.

På utställningen finns ytterliga fyra videor. Samtliga projicerade på väggarna i storbildsformat, samliga med Kimsooja själv i olika roller; som Needle woman, Laundry woman och Beggar woman. En visar henne liggande på en klippa i Japan, en annan som orörlig tiggare sittande i en kaotisk folksamling i Kairo.
I den vackraste, och mest meditativa, ser vi henne framför en indisk flod, med grenar, blommor och allehanda bråte sakta rinnande förbi.
- Jag står framför Yamuna-floden, bredvid en kremeringsplats. Det som rinner förbi är vad som återstår.
Det viktiga är inte videoverket i sig, förklarar hon, utan de extraordinära erfarenheter som görs under den
performativa akten. Inte olikt en som sysslar med meditation eller yoga talar hon om hur nödvändigheten att vara helt stilla och extremt fokuserad skapar ett förhöjt medvetande.
En trappa ner har hon installerat en mängd använda koreanska tyger. Fläktar i taket får de på stålvajrar upphängda sängöverkasten att likna lakan på tork. Med mässande tibetanska munkar i bakgrunden kan man också associera till tibetanska bönevimplar.
Installationen har, som övriga verk, en kontemplativ österländsk karaktär. Jag undrar om avsikten är att få ner besökaren i ett lägre varvtal.
- Jag tror inte att man har något val, replikerar hon med ännu ett lågmält skratt.
- Det händer inte så mycket så man måste ge verken tid.

Dina verk har en påfallande stark visualitet, men när du pratar om dem lyfter du fram den konceptuella sidan?
- På ett sätt, ja. Jag kan uppfatta vardagslivet som konceptuellt och ser på kvinnors hushållsgöromål som installationer och performances. Genom att sätta dem i relation till konsthistorien
skapar jag en ny kontext.

Det tycks viktigt för dig att din konst reflekterar dig själv?
- Vissa konstnärer vill inte anknyta till sina egna liv, men hur kan man fly sin egen historia? Det är bara genom den personliga historien som man kan skapa en universiell dialog med andra människor.

Varför flyttade du till New York?
- Det var svårt att gå vidare som kvinnlig konstnär i Korea. Det är ett väldigt hierarkiskt och mansdominerat samhälle och det var svårt att få vare sig ekonomiskt eller intellektuellt stöd där.

Har du gjort några särskilda iakttagelser i Stockholm?
- En stad som Stockholm är alldeles för idyllisk och välmående för att stimulera mig som konstnär. Det måste finnas en konflikt för att jag ska känna någon energi.

Nog finns det konflikter här så det räcker och blir över?
- Jo, jag börjar förstå det. Dolda konflikter. Fast jag har ännu inte förmågan att ta in dem.