Linn Fernströms konst innehåller ofta fåglar. Papegojan är en detalj ur I fågelhimlen. ”De binder ihop bilden på ett roligt sätt”, säger hon.
Linn Fernström finns i flera olika upplagor längs väggarna i hennes ateljé i Ulvsunda industriområde i Bromma. Själva originalet, sittandes i en sliten fåtölj mitt på golvet, ger en rätt okomplicerad förklaring till varför personerna
i hennes tavlor ofta bär hennes egna ansiktsdrag.
– Det är för att jag har tillgång till mig själv hela tiden. Jag är en billig modell. Och jag kan göra saker med mig själv som jag inte kan göra med andra. Jag kan hugga huvudet av mig själv om jag har lust, säger Linn Fernström.
Det har hon ganska ofta. Stympade kroppar har blivit något av hennes signum. Hennes motivering till det är inte heller särskilt invecklad: det passar helt enkelt in i bildkompositionen.
– Det första huvud jag högg av var en björns, som jag la på ett skåp. Sedan har det funnits med
i den här världen som jag målar. Det funkar i den världen, ibland krävs det. Det är för att närma mig någon sorts känsla jag har inombords. Men jag har tavlorna runt mig så länge, så till slut tappar det nyhetsvärdet.
Konkretare än så vill hon inte bli, vilket gör att åskådarna får dra sina egna slutsatser.
– En del undrar hur det står till med mig, säger Linn Fernström och skrattar.
Andra tycker att tavlorna är vackra. Så vackra att de är beredda att betala över 100 000 kronor för de ofta två gånger tre meter stora verken. Det gör henne till en av landets allra högst betalda samtida konstnärer, trots att hon bara är 31 år.
På lördag öppnar Linn Fernströms tredje stora utställning på prestigefyllda och pr-skickliga Galleri Lars Bohman i Stockholm. Det var där hon fick sitt spektakulära genombrott för fyra år sedan, i princip direkt efter examen från Konsthögskolan. Vid tidigare utställningar har hon sålt i stort sett allt, något som är få konstnärer förunnat.
Vid sidan av en del avhuggna kroppsdelar är barn ett annat centralt tema i nya utställningen. Långt ifrån alla bilder är direkt brutala, men de flesta förmedlar känslan av att något inte helt behagligt har hänt eller kommer att hända. I en av dem, Barn och vatten, ser två barn ut att vara på väg ner i en sjö, medan en kvinna med Linn Fernströms anlete spelar fiol, ett instrument som konstnären för övrigt själv också trakterar.
– Jag tänker att hon spelar en sorts melankolisk melodi, och så tänker jag att barnen är lite för små för att vara vid vattnet. Det är helt enkelt farligt för dem, förklarar Linn Fernström lite olycksbådande.
I hennes helt vitmålade ateljé, en gammal industrilokal med höga fönster som släpper in såväl söderljus som norrljus, står de jättelika målningarna redo att transporteras till galleriet. I en bokhylla ligger travar av National Geographic och böcker med titlar som Djuren och vi och Vilda blommor och skvallrar om hennes intresse för realistiska naturskildringar. Intill cd-spelaren i fönsterblecket ligger fodralet till en ljudbok, Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl – ett sätt att hålla koncentrationen enligt Linn Fernström.
På ett bord ligger mängder av penslar prydligt uppradade bland oljefärgstuber, terpentinblandning och handkräm. Drivor av engångstallrikar i papp som tjänstgjort som paletter vittnar om det intensiva arbete som pågått här det senaste året.
Linn Fernström själv har lagt undan de färgfläckiga arbetskläderna och är elegant klädd med håret uppsatt. Hon fingrar på ett vackert masaihalsband från en Afrikaresa, tänker noga efter innan hon pratar, inleder nästan varje svar med ett utdraget ”hmm”.
Att beskriva konst med ord är aldrig lätt. Linn Fernström gillar dessutom inte att analysera sina målningar. Tolkningen ska vara öppen. Några förklaringar till vad det är som framträder i hennes verk ger hon dock.
– Det är en inre målerivärld som spelas upp framför duken. Man kan tänka sig en låda där man klämmer in mig och duken och alla erfarenheter jag tillskansat mig genom åren. Sedan skakar man om burken och häller ut innehållet och då blir det något nytt, säger hon.
Hon jämför med drömmar, som skapas av dagens händelser men tar andra och oväntade former.
– Jag utforskar den här världen som jag gett mig in i. Där finns hela tiden nya dörrar och bildelement att upptäcka och skapa om.
Ord som mustiga, burleska, realistiska, absurda, praktfulla, morbida och ironiska förekommer flitigt i omdömen om Linn Fernströms målningar. Konstnären Dan Wolgers, hennes lärare från tiden på Konsthögskolan, är mer rakt på sak.
– De är friska, egensinniga, vildsinta och totalt utanför varje trend. Det finns inget som helst av fingertoppskänsla eller sådant larv, det är väldigt genuint, säger Dan Wolgers.
Han har skrivit förordet till en bok om Linn Fernströms konstnärskap, som ges ut i samband med den nya utställningen. Mårten Castenfors, som skrivit boken, kallar henne en av de stora berättarna i vår tid.
I de flesta artiklar som skrivs om Linn Fernström framhålls framför allt två av hennes egenskaper: hon är ung och kvinna. Inga större bedrifter i sig kan tyckas, men ovanligt nog inom konsteliten för att ständigt upprepas. Mårten Castenfors menar att hon visar ett mod som är unikt i svenskt konstnärsliv.
– För mig är det härligt med en ung kvinna som vågar måla stort och vara så tydlig i sina symboler. I förlängningen visar hon hur långt jämställdheten kommit. Den kraft hon har i sitt måleri vore rätt otänkbar för 15 år sedan. Hon vågar ta plats på ett naturligt sätt, för henne är det fullkomligt självklart att vara stor i formatet och använda sig själv som aktör
i målningarna, säger han.
Linn Fernström själv är alls inte ointresserad av frågan. Men hon anser sig inte föra någon feministisk kamp på annat sätt än att hon försöker vara så stark som möjligt i sitt eget konstnärskap.
– Så här ser det ut för mig. Att måla stort är inget val jag gjort, det är mitt språk, säger hon.
Alla människors möjlighet att på lika villkor utveckla sin potential är något som uppenbarligen engagerar henne. Ändå är hon mycket försiktig med att uttala sig om jämställdheten, eller bristen på den, inom konstvärlden.
– Det där är jättekänsliga frågor. Jag ser att vi lever i ett manssamhälle. Samtidigt tror jag att det är viktigt att man inte särskiljer män och kvinnor, säger hon långsamt och grimaserar med munnen så att hon ser ut precis som kvinnan på målningen bakom henne.
– Äh, stryk det där, det kan bli så satans fel i dagens debatt med ett feministiskt parti. Jag tycker att allt arbete som görs i dag är skitviktigt, att kvinnor går ihop. Men jag vill inte urskilja mig som kvinna, jag vill bara vara människa och konstnär.
Linn Fernström har gjort kometkarriär och verkar ännu inte helt bekväm med att ge intervjuer. Intrycket är reserverat, men närheten till skrattet avslöjar att hon förmodligen är betydligt mindre allvarlig privat.
Men hon tycker att det är kul när många besöker hennes utställningar, så marknadsföringsbiten är viktig, konstaterar hon.
– Det är bra med uppmärksamhet, det gör att jag kan måla varje dag. Men jag fortsätter att jobba
i min värld. Jag står hela tiden där framför den tomma duken som det ska bli något på. Det är det som är min vardag.
