Vissa ämnen kan vara svårare att skriva och tala om än andra. Inte för att de är komplicerade, kontroversiella eller provocerande. Inte heller för att deras angelägenhetsgrad skulle vara låg. Snarare tvärtom. Men de kan för många te sig så självklara att vad som skrivs endast uppfattas som banala iakttagelser.
Yttrande- och tryckfrihet och mänskliga rättigheter tillhör en kategori där tonläget ofta dallrar lite extra. Det kan gälla intellektuella, debattörer, journalister men inte minst politiker som gärna tar frågorna till det retoriska högtidstalets nivå.
I Sverige med en lång tradition av yttrande- och tryckfrihet är det fria ordet inget större problem. Det som bör sägas får sägas. Här är det snarare rädsla, obehag och självcensur än lagrum och övervåld som är hämmande. Behovet av att trycka ned den andres åsikter, att i vid mening censurera en medmänniska, har antagligen varit en drift alltsedan människan uppfann kommunikationen.
Men samtidigt som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter lätt lånar sig till retoriska uppvisningar är frågeställningarna så betydelsefulla att de kräver någon slags handling eller ställningstagande.
Det är med andra ord anmärkningsvärt när representanter för regering, näringsliv och organisationer reser till diktaturer – och ibland demokratier i vardande – utan att på något sätt markera missnöje med demokratiska underskott. Kina har därvidlag fått en särställning då de lyckats kombinera en stor och attraktiv ekonomisk marknad med ett bestämt och hårdfört avvisande av alla yttringar av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Senast illustrerat av regimens hantering av Nobelpristagaren Liu Xiaobo.
För runtom i världen är det fria ordet – rätten för författare och journalister att utöva sitt yrke, rätten att skriva vad man vill – ständigt satt under hot. Några väl valda ord kan få obehagliga konsekvenser. Vi behöver bara blicka lite åt öster för att en helt annan verklighet skall bli tydlig.
För bara en vecka sedan angreps och misshandlades den ryska journalisten Oleg Kasjin. Det var troligen ett straff för hans obekväma journalistik. Han attackerades utanför sitt hem och lämnades där med bland annat brutna ben och krossade fingrar. Symboliken är uppenbar. 2006 mördades journalisten Anna Politkovskaja, också utanför sitt hem. Det mordet är fortfarande ouppklarat. För ett drygt år sedan kidnappades och mördades den ryska journalisten och medborgarkämpen Natalja Estemirova i Tjetjenien.
Ryssland och Mexiko är, enligt den svenska Pen-klubben, några av de länder där det är farligast att verka som författare och journalist. Det är på många sätt en ny situation då det inte är diktaturer utan snarare länder som gör anspråk på att vara demokratiska som inte kan eller vill försvara det fria ordet.
I dessa länder sker ständigt nya brott, ofta utförda av maffialiknande gäng och organisationer som staten antingen är lierad med eller inte rår på. En inblick i den mexikanska situationen fick den svenska allmänheten när journalisten Lydia Cacho utsågs till Tucholsky-pristagare 2008 och hennes reportageböcker började ges ut på svenska.
Att höger- och vänsterdiktaturer skyr det fria ordet och fängslar dess utövare vet vi. Den fienden är tydlig och entydig. Men i takt med att många av dessa störtats under andra hälften av 1900-talet skapades förutsättningar för ett friare meningsutbyte inom litteraturen och journalistiken, många författare som tvingats i exil ville återvända till sina hemländer, få sina böcker publicerade, möta sina läsare. Det har inte alltid varit så lätt, flera av de nya demokratierna har haft svårt att hantera yttrande- och tryckfriheten.
Genom Pen-klubbarnas arbete för fängslade författare har världen flyttat lite närmare inpå. I år är det 50 år sedan den verksamheten initierades med bildandet av The Writers in Prison Committee. Det konkreta arbetet liknar i mycket det Amnesty utför för politiska fångar – brevskrivande till fångarna, petitioner till regimer och upplysningsverksamhet. Tyvärr och på grund av att ofriheten nu uppträder i nominella demokratier tycks det arbetet vara viktigare och svårare än på länge.
Den svenska Pen-klubben har därför bland annat initierat och fått internationella Pens uppdrag att skapa en ”dissident-sajt”, en hemsida som skall publicera texter av författare och journalister som inte kan publicera sig i sina hemländer – texterna skall publiceras på originalspråk, svenska och engelska.
Varje år den 15 november manifesterar Pen sitt stöd för fängslade författare över hela världen. Ofta har det varit genom att rikta blicken mot ett land eller en kontinent där det fria ordet är hotat. I år har internationella Pen i samarbete med de lokala klubbarna valt ut 50 författare, en representant för varje år, som suttit fängslade för sina skriverier.
Det är en tankeväckande lista med fyra Nobelpristagare, Josef Brodsky, Wole Soyinka, Aung San Suu Kyi och årets fredspristagare kinesen Liu Xiaobo, den grekiske poeten Yannis Ritsos, ryssarna Andrej Sinjavskij och Julij Daniel, Vaclav Havel, sydafrikanen Breyten Breytenbach, egyptiskan Nawal El Saadawi, polacken Adam Michnik, Dawit Isaak.
Svenska Pen har under dessa 50 år gjort en betydande insats för att stödja och hjälpa förföljda författare. Många har funnit en tillfällig eller så småningom permanent fristad i vårt land även om det inte alltid har varit lätt att få asyl.
Men en författare som har fått det – och som också framträder på jubileumskvällen – är den syriske poeten Faraj Bayrakdar. Han satt 18 år i syriskt fängelse bland annat för att ha tillhört ett kommunistiskt oppositionsparti. Han misshandlades psykiskt och fysiskt, han hade varken tillgång till papper eller penna. Han memorerade sina dikter, när de blev för många och blev han rädd att glömma bad han en medfånge memorera några.
Med hjälp av fantasi och uppfinningsrikedom lyckades han senare tillverka bläck, vässa en metallbit till penna och använda cigarettpapper för att skriva på. Han lyckas smuggla ut en del dikter, andra fick han med sig när han i slutet av 1990-talet släpptes ur fängelset och kunde lämna Syrien. Och på en intervjufråga vad cigarettpapper betyder för honom svarar han ”frihetens papper”.
