Angola 2005. På gatufesterna i huvudstaden Luandas kåkstäder spelas stökig och hemmaproducerad elektronisk musik. På plats finns också den franske discjockeyn och producenten Frédéric Galliano. Han har tidigare samarbetat med ett stort antal afrikanska artister, bland annat på skivan Frédéric Galliano & The African Divas, men det här, kuduro, är något helt annat.
–Det var första gången som jag hörde elektronisk afrikansk musik som inte var en kopia av musik från nord, säger Frédéric Galliano.
–Samtidigt visste jag att jag en dag skulle få höra något sådant. Jag hade rest i Afrika i tio år och sett hur musiken och musikproduktionen förändrats.
Utvecklingen var inte unik för Angola, liknande stilar dök upp även i länder som Ghana, Sydafrika och Brasilien, men Angola var ändå speciellt. Landet fick mindre influenser utifrån och någon infrastruktur för musikproduktion existerade över huvud taget inte. Kuduron lät både tydligt afrikansk och stenhårt futuristisk.
Galliano såg potentialen och snart hade han startat ett nytt projekt tillsammans med producenter från Luanda. Året därpå spelade hans The Kuduro Sound System i Paris, antagligen en av de första kudurospelningarna i Europa (utanför Portugal där det sedan tidigare fanns en lokal scen bland immigranter från Angola). Senare samma år släpptes deras första album.
Galliano har varit viktig för spridningen av kuduro i Europa men han är inte ensam, även den portugisiska gruppen Buraka Som Sistema och MIA har gjort betydande insatser. Kuduro och besläktade genrer, ibland sammanförda i begrepp som global ghetto tech eller tropical, har också börjat leta sig in på klubbscenen runt om i Europa. Men att europeiska artister tagit till sig den angolanska technon är inte något som Galliano jublar över.
–Skillnaden mellan europeisk och angolansk kuduro är fundamental – europeisk kuduro är över huvud taget inte kuduro. Många tror att det är enkel musik, bara en baskagge och en särskild virveltrumma. Det är en både troskyldig och pretentiös inställning. Den verkliga gettokuduron är väldigt komplex och bygger på lokala slagverkstraditioner , säger Galliano.
Men han är naturligtvis inte omedveten om att kunna beskyllas för precis samma sak: att som europé profitera på något han varken riktigt förstår eller behärskar. Därför är han noga med att berätta hur grundligt han själv har gått till väga för att göra autentisk kuduro, även om det framstår som djupt ironiskt att använda begrepp som autenticitet för att beskriva en osentimental och ständigt remixad bruksmusik stadd i snabb utveckling.
–Det var först när jag jobbade med kuduroproducenter i Angola som jag insåg hur komplex musiken verkligen var. Och jag lärde mig hur man gör äkta kuduro, jag vill respektera den lokala traditionen och den riktiga kuduron. Den är unik och mer kreativ än någon europeisk elektronisk musik.
