Jag funderade på vilket mitt första minne av dig är, och kom fram till Melodifestivalen 1990. Du hade något lila och gult på dig?

–Jag hade så sjukt fula kläder! Jag var 18 år, jag hade jobbat som barnskådis sedan jag var 10, men nu skulle jag bli upptäckt! Jag köpte en blommig skjorta på Günthers och så fick jag, dagen innan tävlingen, låna en kostym som jag trodde skulle vara svart, men som visade sig vara – plommonfärgad.

Vadå, du hade själv bestämt kläder?

–Herregud ja. Det var ingen budget på det där. Jag hade cowboyboots med sporrar också, det tyckte jag var lite häftigt. SVT brukar straffvisa min medverkan varje år när de kör ”kalkoner vi minns”. Det är jag och Loa Falkman. Men efter det där snurrade det i gång. Jag gjorde Grease och Fame. Jag blev tonårsidol. Jag gick från att ha varit tjockisen i skolan till att stå i bar överkropp och koka knäck i Vecko-Revyn.

Hur funkar det när man är ny i musikalbranschen? Är det som när man spelar i band, får man betalt i två backar öl om man är en ganska okänd musikal­artist?

–Nej, inte riktigt.

Så man måste inte tycka att det är okej att vara dekis och få en sunkig loge och öl?

–Det är ju myten kring att spela i ett band, men det är inte som är grejen. Men mitt första band…

Har du varit med i ett band?

–Ett symfonirockband som hette Bröd. Det var jag, Klas Åhlund från Teddybears och en kille som heter Patrik Lundström som är med i Blond, schlagergruppen, och ett par till. Vår första spelning var på ett alkoholfritt disco i Karlshamn som hette Submarine. Vi körde bara låtar i 7/8-delstakt. Publiken hängde inte med över huvud taget.

Du pratar mycket om texterna, att de känns viktiga, hur funkar det att få dina ord skrivna av någon annan och sedan göra dem till dina egna?

–Vi, alltså jag, Andreas Mattsson och Niclas Frisk, har ett bra sätt. Inför en skiva sitter vi och pratar, jag berättar vad jag ser och funderar på. Nästa platta handlar mycket om människor. Om att bli sedd och om att bli vuxen. Alltså, hur blir man vuxen? Stockholm är som i en psykos, alla vill vara unga. Hur skriver du låtar?

Ofta är det så att jag har ett behov av att skriva. Men nu har jag börjat försöka ge mig i uppgift att göra det annars också. Det har fått mig att inse att deckarförfattare är det svåraste man kan vara, man utgår inte från något självupplevt.

–Jag har nog ganska bra fantasi. Men jag är inne i en sådan period i mitt liv nu, jag går i terapi, där jag måste hitta sanningen, allt måste vara sant.

Så du är en jobbig sannings­sägare?

–Det kan bli jäkligt jobbigt ­ibland. Men jag känner att i musiken kan jag vara sann.

Vad vill du med din musik?

–Mitt mål har nog alltid varit att hitta mig själv via musiken. Ser jag tillbaka på min karriär kan jag bli lite rörd. Jag gjorde en popskiva och stod där i jeans. Nästa skiva var souligare, och jag hade gjort håret rakt. Var och en av de där grejerna var uppriktigt menade, de var vad jag kunde göra då. Men idag känner jag att jag bottnar på ett annat sätt i det jag gör.

När vi frågade dig om du vill vara med och sjunga på vår låt var vi rädda att du skulle ta det som ett skämt, eller att du inte skulle gilla låten. Hur reagerade du?

–Jag gillade den. Men på demon jag fick var det en tjej som sjöng, så jag ville ju veta varför ni ville ha med just mig... Men sedan pratade vi. Det var när jag frågade hur ni tänkte med en kärlekslåt som två killar gör en duett på och om ni visste hur jag lever som du svarade ”det är väl kul att sjunga en kärlekslåt med ­någon man inte är kär i” som jag kände ”gud, vad kul, vi kör!”.

Markus Krunegårds Laakso släpper den 18 april sin andra skiva Mother, am I good looking? och är i samma veva förband på The Arks turné med start 17 april i Helsingfors. 22 april når de Stockholm och Debaser Medis.