George R R Martin påminner om en guru­gestalt för alla som någonsin har förlorat sig i moderna myter om trollkarlar, drakar och magiska svärd. Den 62-årige författaren till den extremt populära romansviten Sagan om is och eld är en trind, skäggbeklädd ultranörd som är oerhört älskvärd och med syrliga kommentarer redo på tungan. Jag träffar Martin i Los Angeles några månader innan premiären av tv-serien Game of thrones, som är baserad på böckerna och har kallats för ”Sopranos i Midgård”. Tv-serien är en av betalkanalen HBO:s största produktioner och är inspelad på Irland, Malta och i Marocko. Man har också utvecklat det nya språket dothraki, som i begränsad mån återges i böckerna, för vissa delar av dialogen.

Berättelsen utspelar sig främst på den medeltidsinfluerade kontinenten Västeros (eng. Westeros) och kretsar kring ett antal högborna familjers skoningslösa kamp om kontrollen av järntronen. När jag påpekar för Martin att det finns en svensk stad med ett snarlikt namn, är han artigt förvånad men tycks känna sig besvärad över att inte redan veta om det. Tonfallet i Sagan om is och eld är mörkt melankoliskt, världsbilden cynisk och sinnelaget långt från fröjdfulla hobers sång. Martin påbörjade böckerna – som är tegelstenar översvallande av intriger – för sitt eget nöjes skull, efter att under 80-talet ha arbetat som manusförfattare i Hollywood. Snart fastslog han att ingen skulle kunna göra en filmversion av dem:

–Ofta löd responsen på mina filmmanus; ”Det här är jättebra George, men det kräver fem gånger vår budget”. Så jag fick korta ner. Striden med 10000 personer blev till en duell. Efter tio år av sådana ombearbetningar tröttnade jag. När jag började skriva den här romansviten ville jag göra den lika omfångsrik som min fantasi, med hundratals personer, magnifika miljöer och saker som specialeffekter inte skulle ha någon chans att åstadkomma. Trodde jag då, alltså. Det här var innan Sagan om ringen-filmerna. Ingen hade ännu gjort en gedigen film- eller tv-version av någon episk fantasyklassiker.

Var fan är boken din late jävel?

Kommentar från otåligt fan som vill läsa fortsättningen på historien

Idag har en rik flora av filmatiserade fantasyböcker brett ut sig, men få av dem har skapat så mycket förväntan som Game of thrones. Hajpen under det senaste året har varit kolossal och tusentals av Martins fans har följt produktionen på nätet med ett närmast ohälsosamt intresse. Många av dem har länge känt sig svältfödda, eftersom det inte har getts ut någon ny del i följetongen sedan 2005. Nu är dock snart tiden kommen för dubbel belöning. Först i form av tv-serien och därefter A dance with dragons; den femte delen av Sagan om is och eld, som kommer att släppas den 12 juli. Om allt går enligt planerna, vill säga. Vid intervjutillfället är boken ännu inte helt färdigskriven och Martin vägrar att låta sig stressas av otåliga läsare. Dessa finns det tyvärr väldigt gott om, vilket periodvis har gått Martin på nerverna. Han skakar lätt på huvudet, men är ändå uppenbart road när han berättar om hur flera av dem har uttryckt sig i skrift:

–”Var fan är boken din late jävel?” är en vanlig kommentar. Jag förstår det faktiskt inte alls. Det är knappast som om folks liv hänger på när min bok kommer ut, även om man skulle kunna tro det med tanken på vissa av breven. Jag vill dock understryka att jag tycker mycket om de flesta av mina fans. För varje argt brev får jag hundra snälla.

Den största fansajten om Sagan om is och eld och tv-serien Games of thrones heter Westeros.org och drivs av det svensk-amerikanska paret Linda Antonsson och Elio Garcia, som bor i Nödinge utanför Göteborg. Parets enorma kunskap om Martins värld och karaktärer har lett till att de nu arbetar på en bok tillsammans med författaren. The world of ice and fire ska den heta och är tänkt att bli ett komplement till romansviten. Elio Garcia besökte inspelningen av Game of thrones och har nu höga förhoppningar:

–Jag tror absolut att serien kommer bli en av de mest imponerande tolkningarna av genrelitteratur som har gjorts, på tv såväl som på film. Den kommer att kunna jämföras med Peter Jacksons Sagan om ringen ifråga om både trovärdighet och skala.

Med sig i Los Angeles har Martin tv-seriens skapare, David Benioff och Dan Weiss. De är ensamma i en lång rad manusförfattare och producenter att lyckas övertyga Martin om en filmatisering, trots att han var inställd på att det aldrig skulle ske. Nyckeln var kombinationen av deras hängivenhet och att tv-kanalen var just HBO, förklarar Martin:

–De flesta har velat göra böckerna till en långfilm, men även om man gjorde tre stycken vore det inte tillräckligt. Det tog förresten Peter Jackson och Tolkienfamiljen en evighet att få till avtalet om tre garanterade långfilmer. Så jag har tidigare avböjt alla erbjudanden och vetat att om det fanns en liten chans att någonsin filma böckerna, skulle det vara i form av en tv-serie.

Upplägget för Game of thrones är att en bok utgör en säsong och att Benioff och Weiss löpande får synpunkter från Martin, som är en av tv-seriens exekutiva producenter. Båda skaparna är högst medvetna om förväntningarna, inte minst från Brotherhood without banners – Martins officiella fanclub. Men Benioff är trots det inte orolig:

–Vårt främsta mål har varit att tillfredställa George, eftersom det är han som har skapat den här världen. Skillnaden mellan fans, manusförfattare och producenter är för övrigt icke-existerande för oss. Om vi inte vore enorma fans av böckerna så skulle vi inte ha lagt nästan varje vaken timme de senaste fem åren på dem. Det är ett faktum, ni kan fråga våra fruar. Sedan är ju fansen inte en homogen grupp. Folk har olika åsikter gällande hur saker ska skildras och vilka skådespelare som ska porträttera vilka roller.

Två av huvudkaraktärerna i tv-serien – Eddard Stark och Tyrion Lannister – spelas av Sean Bean respektive Peter Dinklage, som jag får träffa strax efter intervjun med Martin. Valet av dem har överlag backats upp av fansen och i Beans fall kanske det inte är någon stor överraskning med tanke på att han är något av en veteran inom kategorin ”ridande män med svärd”. När jag påpekar detta ställer sig Bean i försvarsposition:

–Om du insisterar kan jag låta bli de filmerna ett tag, men Lord of the rings gjorde jag faktiskt för tolv år sedan, Black death förra året och nu detta. I år har jag även gjort flera nutida roller. Men jag förstår vad du menar. De rollerna kan ibland smälta ihop.

Bean glömmer tydligen bort sina insatser i episka produktioner som Troja och tv-långköraren Sharpe. Peter Dinklage är inte lika erfaren inom mytologiska och historiska filmer och är ointresserad av fantasy som genre. ”Jag dras inte till fantasyhyllan i bokaffären.” Ändå är han ett fan av Sagan om is och eld och representerar därmed en relativt betydande grupp av Martins läsare; människor som annars föredrar realistisk prosa. Dinklage är dock tveksam till om Game of thrones faktiskt bör kallas för fantasy:

–Bevisligen är det ingen läkarserie, men det finns samtidigt inga drakar med i bild. De övernaturliga fenomenen lurar i skuggorna och inget explicit uppvisande av magi förekommer. Det är faktiskt en väldigt politisk serie och det säger jag inte för att tråka ut eller avskräcka. Maktkampen om tronen och strävan efter andras gillande dominerar.

Dinklages tidigare rollkaraktärer utmanar en klyschig bild av kortväxta, inte minst i genombrottet The Station Agent. Han lovordar tyngden i sin roll:

–Jag tror att många manusförfattare kan vara lite rädda för att för att visa upp negativa sidor hos människor med min storlek. Men Tyrion är väldigt mångbottnad.

Maktspelet, intrigerna och karaktärernas nyansrikedom är förklaringar till att David Benioff refererade till Sopranos i den slogan han helt på skämt hittade på (men som sedan har fastnat i marknadsföringen). Gränsen mellan vår egen värld och Västeros är förvånansvärt nog lövtunn i många aspekter. I synnerhet för George RR Martin själv:

–Om någon presenterar sig för mig i en intervjusituation som den här glömmer jag snabbt bort deras namn, men jag minns alla namn på barnen i en obskyr familj i Sagan om is och eld. Efter att ha levt på deltid i Västeros sedan 1991 känns den världen ofta mer bekant än den som vi faktiskt befinner oss i. Det har blivit till en nästintill gripbar verklighet.