Dallas är tillbaka. Från vänster: Jordana Brewster som Elena Ramos, Josh Henderson som John Ross Ewing, Linda Gray som Sue Ellen Ewing, Larry Hagman som JR Ewing, Patrick Duffy som Bobby Ewing, Brenda Strong som Ann Ewing, Jesse Metcalfe som Christopher Ewing och Julie Gonzalo som Rebecca Sutter.
Foto: TNT/AP
Jag tror att jag såg alla 357 avsnitten som visades i SVT. Besatthet är bara förnamnet. Men jag var inte ensam. Det verkar som även Björn Ulvaeus fastnade. I Abba-låten The day before you came från 1982 finns textraden: ”I’m sure I had my dinner watching something on TV, There’s not, I think, a single episode of Dallas that I didn’t see”.
På 1980-talet tittade alla på Dallas med patriarken JR Ewing, mannen som med ett whiskyglas i handen odlade sin empatilöshet, sitt brutala maktspel och nedlåtande sätt att se på omgivningen. Allt offrades för oljans skull. Hustrun Sue Ellen fick inte sticka upp så henne gjorde manusförfattarna snabbt till alkoholist. Medan JR var den onde fick brorsan Bobby rollen som den gode, för att inte säga mesige.
GRAFIK: Vem låg med vem i Dallas?
Det var första gången som en serie fick en sådan enorm genomslagskraft. Hundratals miljoner över hela världen tittade vecka efter vecka. Och ju mer stiliserade och förväntade karaktärerna blev desto mer älskade jag serien.
Det gick så långt att när min syster i februari 1981 ringde gick jag motvilligt mot hallen för att svara (det fanns inga mobiltelefoner på den tiden). Hon ville berätta att hon fått sin första son. Jag muttrade ”Grattis!” och fortsatte ”måste du ringa just när det är Dallas?”. Antagligen århundradets dummaste kommentar, något familjen aldrig låter mig glömma.
Inte heller skådespelarna Larry Hagman (JR), Patrick Duffy (Bobby) och Linda Gray (den första desperata hemmafrun Sue Ellen med drink i handen och den ständigt darrande underläppen) har kunnat glömma den ikoniska serien. Eller som Patrick Duffy uttrycker det: ”Det enklaste sättet att förklara Dallas-dramat är att säga att vi är en rik, dysfunktionell familj, som är tvingade att vara tillsammans”.
Det första avsnittet någonsin av Dallas har titeln Digger’s daughter och handlar om när nygifta Bobby Ewing och Pamela Barnes Ewing är på väg till ranchen Southfork där JR och pappa Jock är rasande på Cliff Barnes som uttalar sig negativt i tv om Ewing-klanen. Pam säger till Bobby i bilen: ”Din familj kommer kasta ut mig från ranchen”. Därmed var grunden lagd för intriger så halsbrytande att man till slut måste skratta framför tv-rutan för att orka se mer giftigheter.
Egentligen har jag varit tveksam till idén om att väcka liv i Dallas och att använda sig av originalskådisarna. Men jag ändrade mig när jag såg två avsnitt av Desperate housewives där Larry Hagman spelade en kille från amerikanska södern som slog JR Ewing i ondska, fördomsfullhet och rasism. Hagman hade glimten kvar.
De nya avsnitten, som kabelkanalen TNT står bakom, handlar dessutom främst om JR och Sue Ellen Ewings son John Ross Ewing III och Bobby och Pam Ewings adopterade son Christopher Ewing, spelad av Jesse Metcalf som en del kanske kommer ihåg som trädgårdsmästaren John Rowland, ständigt med bar överkropp i just Desperate housewives. Bobbys nya fru Ann Ryland Ewing spelas av Brenda Strong, kanske mest känd som rösten till Mary Alice Young som inledde alla avsnitt av Desperate housewives.
Premiäravsnittet börjar med att arvtagarna hittar ett stort oljefynd på Southfork. Samtidigt får Bobby Ewing en cancerdom, JR lider av en klinisk depression och sonen John Ross kommer snabbt med en visdom:
– Pappa lärde mig en sak: ”Hoppas på det bästa men var beredd på det värsta”.
Annars är det mesta klassisk Dallas-såpa: Bröllop, svek, hot och hat. Nu kan vi fortsätta att hatälska JR men även sonen Christopher som försöker axla pappans monumentala kvinno- och människoförakt. Tyvärr verkar han sakna JR:s nedlåtande onelinerhumor och det där speciella ondskefulla leendet han odlade. Som när JR ser sin vingliga fru: ”Jaha, Sue Ellen, var har du tillbringat natten, i ett bryggeri?” Eller till sin halvbror Ray Krebbs: ”Mysigt litet ställe du skaffat dig här”, när han besöker Ray i fängelset.
Första avsnittet av den nya säsongen lockade 6,8 miljoner tittare i USA. Kritikerna var splittrade, allt från att det går att ”hitta mumier som ser fräschare ut” (USA Today) till ”löjligare, fjolligare, mer befängt…det är bara några få av anledningarna att älska serien” (New York Post). New York Times tyckte att det var ”oinspirerande”. Många saknar Victoria Principal, som spelade Bobbys fru Pamela. Det ryktas om stridigheter mellan de äldre skådespelarna eller att hon plastikopererat sig till oigenkännlighet.
Den snart 81-årige Larry Hagman tycker att det är som att komma hem igen, när han åter går in i JR-rollen. Han menar att vi desperat behöver Dallas under nuvarande lågkonjunktur.
– Dallas var populärt under Reagans recession när folk inte hade råd att gå ut, skaffa barnvakt, äta middag och gå på bio. Idag har de verkligen inte råd utan måste stanna hemma och titta på oss. Men det är roligare att titta på rika människor än fattiga, säger han i en intervju med BBC.
Mest fascinerande är kanske att Larry Hagman överhuvudtaget står på fötterna efter ett liv av svår alkoholism, en levertransplantation och dessutom cancer som kom tillbaka så sent som förra året.
Dallas återkomst började för drygt två år sedan då Larry Hagman, Linda Gray och Patrick Duffy fick frågan om de ville medverka igen. Alla svarade ja. Men sedan hörde de inte ett ljud förrän 2011. Då dök plötsligt ett manuskript upp och nu har tio avsnitt spelats in och en andra säsong är på gång.
Dallas är inte den första antika serien som återupplivas. Försök har även gjorts med Melrose Place (gick inte alls trots att Heather Locklear än en gång spelade bitchen Amanda Woodward) och Beverly Hills 90210, som blivit en succé som redan spelats in i fyra nya säsonger. En femte är på gång av serien som visas på TV 11. I början medverkade skådespelare från originalserien, som Jennie Garth, Shannen Doherty och Tori Spelling. Men nu fungerar det utan deras draghjälp. Det pratas också om att återuppliva Dawsons Creek med Michelle Williams i spetsen.
I och med att Dallas och den ikoniska Ewing-familjen är tillbaka slipper vi inte heller undan Dallas-vinjetten där modernitet/höghus klipps in med boskap, jordbruksmaskiner och olja. Plus de medverkande i tredelade bilder. Till sist zoomas ranchen Southfork in. Krydda alltihop med familjemedlemmar som tvångsmässigt hugger varandra i ryggen. Nästan med rätt att döda. I såpans inneboende logik ingår också att förr eller senare blir alla ihop med alla. Och alla väljer fel partner.
Två händelser i serien om oljeklanen är de mest omtalade. Dels när Bobby dör i en bilolycka och hustrun Pam och de andra sörjer avsnitt efter avsnitt. När hela världen vant sig av med Bobby kommer det epokgörande avsnittet 1986 när Pam vaknar, hör ett ljud och hittar Bobby i duschen, livs levande. Han vänder sig om, ler och säger ”God morgon!”. Hennes reaktion blir att vända på klacken och gå därifrån. Bobby kommer efter och nu förstår Pam att hon drömt alltihop. Ridå. Ingen brydde sig ju egentligen när Bobby dog. Däremot stormade en hel värld när han återuppstod en säsong senare som en annan Jesus. Orsaken till den korkade duschscenen var att tittarsiffrorna börjat dala när Bobby togs ur serien via en bilolycka.
Det andra traumat var när JR Ewing sköts. Det blev en världshändelse 1980 med löpsedlar överallt. Århundradets cliffhanger. Skulle han överleva? Och vem sköt honom? Till och med de brittiska kungligheterna grubblade. När Larry Hagman och resten av skådespelarensemblen hade en tillställning på London Palladium träffade han drottningmodern, som fyllde 80 år.
– Hon kom fram backstage och frågade med sin brittiska överklassdialekt: ”I don’t suppose you can tell me who shot JR?” Jag svarade ”Nej, ma’am, inte ens till er.”
Innan tredje säsongen startade pågick ett smutsigt spel bakom ridåerna där Larry Hagman krävde påökt och CBS spred rykten om att han skulle bli ersatt. JR vann. Under tiden såldes otaliga t-shirts tryckta med ”Vem sköt JR?” och ”Jag sköt JR”. Republikanerna lanserade texten ”En demokrat sköt JR”. Men vem var det som sköt? Kristin Shepard, JR:s älskarinna.
I USA tittade ofattbara 83 miljoner människor på avsnittet Who done it?. Bara sista avsnittet av Mash 1983 har dragit fler tittare: 125 miljoner. I hela världen tittade 360 miljoner på JR-avsnittet. Framför allt ledde skottdramat med JR till att alla serier började använda sig av cliffhangers, ett slut som man bara måste se fortsättningen av.
I Sverige började Dallas visas i SVT 1981, drygt tre år efter starten i USA. Inget ovanligt på den tiden. Naturligtvis var många inom vänstern kritiska till Dallas och skildringen av den råa kapitalismen. Att det skulle kunna tolkas som ett förlöjligande av hela systemet föll dem nog aldrig in.
Jan Myrdal tyckte i Röster i Radio & Tv att det var ”en eländig smörja” medan författaren Sara Lidman utbrast: ”Denna långhalm, dessa knoddiga skyltdockor”.
Andra förfasade sig över att det dracks oavbrutet. Ungefär lika mycket som i Mad men idag, då ingen blir upprörd. Många rasade mot lyxen och överklasslivet. En del tyckte helt enkelt det var dålig tv, usel kvalitet. Det sistnämnda tål att diskuteras men att det rent dramaturgiskt skulle vara undermåligt stämmer inte alls. Något som regissören Ingmar Bergman snabbt konstaterade. Regissören, som även älskade Varuhuset, skrev i dagboksanteckningarna till Fanny och Alexander: ”7/12 Goda kalvbullar och så den allt underbarare Dallas. 14/12 Kalvbullar och Dallas. Oslagbar kombination. 14/1 Dallas. Ständig källa till glädje! 21/1 Dallas. Makalös. 6/2 Dallas. Sanslöst.”
Lite lustigt är det egentligen att just Ingmar Bergman var ett Dallas-fan, särskilt som David Jacobs, skaparen av Dallas, hade tänkt sig en amerikansk Scener ur ett äktenskap. Men Jacobs chefer ville ha förmögnare rollfigurer och då kom det svarta guldet in.
Dallas är egentligen rena Shakespeare. 1500-talsförfattaren älskade skrupelfria maktmänniskor, mord inom familjen, incest, vågad kärlek och så lite humor på det. Kanske Dallas även har tagit över Shakespeares kvinnogestaltning som i kortversionen kan beskrivas så här: Kvinnan kommer in, säger tre repliker, får ett utbrott och så är det dags att dö.
Just det där med döden och katastrofer var något Dallas efterföljare Falcon Crest och Dynastin tog efter. Så fort det kommer en superlycklig scen där paret pratar om den ljuva framtiden eller hur mycket de älskar varandra så dröjer det oftast bara 30 sekunder innan bilen voltar, huset exploderar eller en galning störtar in och skjuter båda två.
Lycka går helt enkelt bort. Gossip girl och One Tree hill är aktuella serier som fortfarande använder samma dramaturgi.
Det skickliga med Dallas var förmågan att nå ut över hela världen med en serie om en familj som drev ett oljeföretag. Låter ju hur tråkigt som helst. Men i själva verket handlade det mest om relationer, svek och otrohet i en flärdfull och vräkig amerikansk miljö. Mixen med makt, sex, sprit och pengar gjorde nog susen tillsammans med den ständigt ondskefulle JR, mannen som njuter av att såra – nej, krossa – sina nära och kära.
Källor: SVT, TV4, Wikipedia, Youtube, Hollywood Reporter, The Guardian, BBC, New York Times, ingmarbergman.se, 357 originalavsnitt.
