”La cage aux folles” borde förstås vara helt passé, med tanke på allt som hänt på det genuspolitiska området sedan pjäsen skrevs för närmare 40 år sedan. Men konflikten mellan det livsbejakande homosexuella paret som driver en nattklubb och en bigott, värdekonservativ politiker som är mån om sitt rykte ger fortfarande möjligheter till komediförvecklingar.

Den franska pjäsen blev 1978 film (med den osannolika svenska titeln ”Får jag presentera min mamma, herr Albin”), och 1983 en genast mycket framgångsrik Broadwaymusikal. I Sverige har den spelats ett antal gånger över hela landet, med Jan Malmsjö som den mest berömda nattklubbsdivan.

På Oscarsteatern låter Peter Dalle sin nya iscensättning vara kvar i 80-talet. En rad snabba, slagkraftiga entréer för oss omedelbart in i handlingen. Det strävsamma paret Albin och Georges driver nattklubben La cage aux folles, där Albin som den paljetterade Zaza är ställets dragplåster.

Snart ska de få besök av monsieur Dindon, ordförande för Tradition-, familj- och moralpartiet. Att hans dotter vill gifta sig med sonen till en homosexuell barägare som fostrats av en dragdrottning ingår inte alls i hans karriärplaner. Så blandas traditionell fransk förväxlingsfars med könsöverskridande nattklubbshow och resultatet blir svåremotståndligt. Allt kretsar kring publikdomptören Loa Falkman som Albin/Zaza. Hen har alla tänkbara divalater och beter sig både som uppburen primadonna och gnatande hemmafru. När en grälande satmara spelas av en man, då är det fritt fram att skratta.

Både som farsaktör och som sångartist är Loa Falkman helt makalös, allt från sin överraskande entré i badrock och tofflor till nattklubbsnumren i boa. Falkman sekunderas av norske skådespelaren Sven Nordin, ett oväntat men lyckat val för den ganska otacksamma rollen som Georges, vars uppgifter mest består i att utgöra kontrast till den högdramatiska Zaza.

Ulf Eklund är underbart avskyvärd som den hycklande hustyrannen Dindon och Joan Alderman har en fin musikalröst som hans blivande svärson. Uppassaren Jacobs viktiga lilla roll balanserar Per Andersson obetalbart på rullskridskor. Som restaurangägarinnan Jacqueline sätter Suzanne Reuter sitt sedvanliga skarpa avtryck.

Scenografin luckrar upp gränsen mellan scen och salong, med avantscenlogerna som en del av nattklubben. En showtrappa med lysande trappsteg ger plats för den nio man starka ensemblen ”med både muskler och bröst”, som tillför snygga danssteg, snärtig bitchighet och glamour.

Orkestern under Jan Radesjö åstadkommer fint fungerande teatermusik, hela tiden elegant interfolierad i handlingen, även om tempot ibland blir aningen långsamt. Överlag verkar föreställningen kunna tajtas till, inte minst i dialogerna. Och vad som ännu inte hittat sin plats är de svartare stråk som också finns i stycket. För ”La cage aux folles” ger både utrymme för hysteriska skratt och en och annan medlidsam tår.