Betyg: 2 av 6
Häromdagen hörde jag en man på gatan, 70-talist, förklara viktiga skillnader mellan de okonventionella träningsmetoderna i nya Karate Kid och i filmen från 1984: ”Nej – inte wax on, wax off”, sa han i sin iPhone, ”pick it up, put it down”. En anledning till nyinspelningar är att marknadsföring får skjuts av nostalgi, och Karate Kid fick en generation tonåringar att frivilligt vaxa familjens bil.
Handlingen i den nya filmen uppdateras mest geografiskt, i enlighet med dagens handelsbalans: den lille pojken Dre (Smith) och hans ensamstående mamma flyttar inte inom USA utan från Detroit till Peking. Där får Dre genast stryk av kung fu-huliganer och husets vaktmästare Mr. Han (kampsportslegenden Jackie Chan) börjar träna honom inför en turnering mot plågoandarna.
Estetiskt är det här en reklamfilm för Kina, toppad av träning på Kinesiska muren filmad från helikopter. Men det finns kritik; föremålet för Dres ömma låga är en flicka som drillas så hårt att komma in på elitmusikskola att hon inte får vara ett barn. Problemet är att den amerikanska varianten av barndom i filmen, producerad av Jaden Smiths föräldrar, är lika svår att svälja: Den tonåring som 1984 lärde sig livsfilosofi och karate spelades av en vuxen. Här är fajtern en tolvåring som ser tre år yngre ut. Under finalens brutala turnering – där föräldrar stolt hejar på sina späda gladiatorer när de misshandlar varandra i slowmotion – mår jag direkt illa vid tanken på en prepubertal målgrupp i biosalongen. Oavsett om de tack vare Mr. Hans träningsmetoder börjar plocka upp jackan från golvet därhemma eller inte. Hynek Pallas
