När österrikaren Max Schrems skrev till Facebook och krävde ut all information om sig själv blev svaret ett dokument på 1222 sidor. I detta kartlades hans liv i allmänhet och hans förehavanden på nätet i synnerhet. Och luntan, tjock som Krig och fred, var bara den dokumentation som Facebook bedömde att företaget kunde lämna ut utan större ansträngning och utan att röja några affärshemligheter.

22-årige Max Schrems var en tämligen normal Facebookbrukare. Med tanke på tjänstens popularitet kan vi således uppskatta att Facebook bör ha samlat i storleksordningen tusen miljarder sidor om sina användare. Det är informationsmängder som får Stasiarkiven att se ut som skolfotokatalogen.

I EU-maskineriet processas just nu ett dataskyddsdirektiv som reglerar hur företag som Facebook, Google, Apple och Microsoft ska hantera de informationsmängder de samlar in från sina användare. Ett av förslagen – kanske det mest poetiskt klingande i EU:s historia – kallas Rätten att glömmas. Tanken är att du i vissa sammanhang ska få chansen att radera dina spår och ett blankt papper för att börja om på sagan om dig själv.

Med tanke på de svåröverskådliga mängder information som IT-jättar som Facebook, Google och Apple samlar kan ett sådant förslag tyckas okontroversiellt. Det är det inte. IT-företagen är oroade för att lagen ska förhindra tillväxt och jobbskapande, i klartext att den ska nagga deras vinstmarginaler i kanten. Andra röster gastar om censur och några tyckare klumpar ihop Rätten att glömmas med nätfientliga lagförslag som Sopa, Pipa och Acta.

Man kan fråga sig om det är nödvändigt med lagstiftning när de flesta sociala medier faktiskt erbjuder raderingsfunktioner. Men att radera ett foto hos Facebook är som att försöka slå ihjäl en kackerlacka med en rulle hushållspapper. När fotot försvinner från ditt album finns det fortfarande kvar hos Facebook, tillgängligt för alla som har adressen. Facebook påstår att de jobbar för att göra det lättare att radera bilder. Det är samma svar som de gav 2009 när nätpublikationen Ars Technica frågade dem varför några ”raderade” foton aldrig försvann. Tre år senare ligger de ännu kvar.

Rätten att glömmas hotar de IT-företag som har informationssamlandet som affärsidé. När Facebook nu börsnoteras baseras värderingen inte på de vinster företaget gör idag, utan på fantasier om hur hundratals miljoner personakter ska förvandlas till dollar. Transmutationen av information till pengar är dagens alkemi och fartblinda sociala medier-entreprenörer har gång på gång visat sig ovilliga att respektera sina användares personliga integritet. Det är med andra ord ingen tvekan om att det finns skäl att lagstifta.

Därmed inte sagt att det är enkelt. Hänsyn måste tas till yttrandefrihet, nätfrihet och tekniska realiteter. Framför allt måste det säkerställas att Rätten att glömmas inte blir en digital variant av George Orwells ”minneshål” där Storebror i romanen 1984 förintade all misshaglig information. Men det är trösterikt att några politiker, med EU-kommissionären Viviane Reding i spetsen, faktiskt värnar om någon annans näträttigheter än IT- och underhållningsbolagens.