Genetisk information håller på att bli hårdvaluta. I flera länder pågår eller diskuteras uppbyggandet av biobanker och databaser med biologiska prover från och genetiska data om hela eller delar av befolkningen. Exempel är Estland, Island och Storbritannien. Syftet är i första hand att skapa en resurs för medicinsk forskning, men en oundviklig fråga är i vilken utsträckning andra intressenter ska få tillgång till informationen. Ska till exempel försäkringsbolag få ta reda på om en person som vill teckna livförsäkring bär på anlag för en genetisk sjukdom? Fler och fler länder lagstiftar mot sådan användning.
Biobanker och genetiska databaser kan legitimeras med nyttan av den medicinska forskning de möjliggör. Trots det ses det som självklart att ingen individ kan tvingas till att ingå; tvärtom krävs aktivt samtycke, vilket även den svenska biobankslagen har som villkor. Det finns stor uppslutning kring uppfattningen att individer ska ha viss kontroll över hur deras genetiska kod används.
I en debattartikel i DN (27/11), uppföljd av ett diskussionsinlägg på dessa sidor (8/12), framför Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson förslaget om ett DNA-register enbart avsett för polisarbete, omfattande alla i Sverige födda eller bofasta personer. Ska registret bli heltäckande är en förutsättning att biologiska prover kan tas även mot människors vilja. Den etiska grundbulten om informerat samtycke skrotas för det goda syftets skull. Det goda syftet är brottsbekämpning, och har man rent mjöl i påsen kan man väl inte ha något att invända, eller?
I en kommentar (16/12) ifrågasätter Joakim Molander om vi vill ha ett samhälle där alla människors alla rörelser kan spåras med hjälp av den snitslade bana av biologiskt material som vi sprider vart vi än går. Tillitsfulla samhällsrelationer byggs inte på antagandet att alla är potentiella skurkar. Vi har stor sympati för Molanders invändningar. Frågan har dock fler aspekter.

Förslaget vilar på en tilltro till ett DNA-registers potential för att klara upp brott. Tilltro blir lätt övertro. Tanken är onekligen förförisk: om man hade all information tillgänglig med en lätt knapptryckning skulle alla bli mycket tryggare.
För tillfället bor vi i Storbritannien, där regeringen - på entusiastiskt initiativ av nyligen avgångne inrikesministern David Blunkett - vill införa obligatoriska fingeravtrycksförsedda ID-kort, med tillhörande databas, i avsikt att kontrollera terrorister. Idén tycks vara att ID-kortsförsedda och vederbörligen registrerade militanta fundamentalister tänker sig för en extra gång innan de placerar en bomb på ett pendeltåg.
Vid sidan av de auktoritära implikationerna finns det något närmast hjälplöst över detta, att ty sig till det konkreta och välordnade - sorterade data i ett register - för att söka trygghet. Ty register styr inte människors beteende och brottsutredningar är inget dataspel.
Analys av biologiskt material är tidskrävande och dyrt. Utanför spektakulära mordutredningar är det svårt att se DNA-tekniken få någon större utbredning. Polisen rycker inte ens ut på den tröstlösa rad av inbrott och smårån som Leijonhufvud och Eriksson talar om. Vad är oddsen för att DNA-analyser skulle ödas på småtjuvar?

Leijonhufvud och Eriksson gör stort nummer av ett DNA-registers potential för att klara upp sexualbrott och använder det som ett retoriskt knep för att avfärda kritikerna: Hur kan vi indignerat tala om Storebror och övervakningssamhälle när värnlösa kvinnor och barn behöver det skydd DNA-registret skulle ge? Är det inte en integritetskränkning att utsättas för sexuellt våld? Jo, det är det. Men samhällets misslyckande när det gäller våld mot kvinnor är i första hand ett misslyckande i att skydda kvinnor mot att misshandlas, våldtas och mördas av män i deras vardagliga omgivning.
I relativt få sexualbrott är problemet att man inte vet vem gärningsmannen är. Gärningsmannen är ofta känd av såväl offret som polisen. Problemen är i stället att styrka uppsåt, förutom en ingrodd tendens att lägga ansvaret för mäns sexuella våld
på kvinnorna de våldtar och slår. Ett DNA-register hade inte hjälpt Fadime, inte heller kvinnan i Tumbamålet.

Det råder ingen tvekan om att DNA-analys kan vara ett värdefullt redskap, inte bara i brottsutredningar. Efter flodvågskatastrofen i Asien är DNA-analys enda hoppet för många anhöriga om de ska få klarhet i vad som hänt deras nära och kära. Medicinska användningsområden är också uppenbara och det tycks finnas folklig uppslutning bakom dessa nya möjligheter.
Inom ett EU-projekt som nyligen avslutats har vi bland annat genomfört en undersökning om svenskarnas attityder till användning av genetisk information. Förutom medicinska syften hade ”Identifiering av brottslingar” starkast stöd. 75 procent ansåg det legitimt att använda genetisk information för det syftet, och det var innan mordet på Anna Lindh.
Det är inte osannolikt att siffran skulle vara ännu högre nu. Den kan jämföras med de 2 procent som tyckte att försäkringsbolag ska få använda genetisk information om försäkringstagare.
Intressant nog var färre kvinnor än män positiva. De kvinnor Leijonhufvud och Eriksson säger sig värna om inser väl att DNA-analys inte är lösningen på de faror de lever med. Dessutom, att acceptera DNA-analys som brottsutredningsmetod är en sak, att vilja se ett heltäckande DNA-register är en annan.
Även om svenskarna är i princip positiva till DNA-analyser som utredningsmetod är betydligt färre (40 procent) beredda att ge polisen tillgång till genetisk information. Stödet för att ge polisen hela Sveriges DNA i en databas hade sannolikt varit rätt svagt. Vilken institution - vilka individer - ska ges förtroendet att handha detta register? Polisen och kriminalvården kan inte ens lita på att dess personal inte gör otillåtna sökningar i det vanliga brottsregistret eller förser fångar med skjutvapen.

Ytterst handlar detta om synen på medborgarkollektivet. Vi som skulle ha vår genetiska streckkod i kriminalvårdens DNA-register är medborgare i detta land. Det är från oss makten, enligt grundlagen, utgår.
Det är vi som ställer politiker och pampar till svars. De är våra tjänare, inte tvärtom. För Leijonhufvud och Eriksson tycks vi i stället vara ett genetiskt fotfolk som bör låta oss registreras så att det blir lättare för de myndigheter som svarar inför oss att nita oss vid varje felsteg. Det är orimligt att man i ett demokratiskt land skulle tvinga medborgare att genomgå genetiska tester. Leijonhufvuds och Erikssons argument för att ett heltäckande DNA-register inte är integritetskränkande är att om alla är med är ingen diskriminerad. Det är onekligen sant, eftersom diskriminering är särbehandling. Vanligen brukar man dock inte tycka att diskrimineringsproblem löses genom att alla behandlas lika illa.

Lena Halldenius är fil dr i praktisk filosofi i Cambridge och och Kjell E Eriksson fil dr i rättssociologi vid Lunds universitet.