I år är det Strindbergsår. Antagligen har ingen missat det – och det är bara januari än. Den 14 maj är det 100 år sedan titanen dog. Den 19 maj 1912 följdes han till graven av folkmassorna.

Förmodligen har de flesta svenskar sitt eget förhållande till Strindberg, antingen det nu utgår från hans verk, från schablonbilder eller helt enkelt från kontemplation av citaten på Drottninggatan i Stockholm. Maken tänkte en gång bli lärare och sattes att undervisa en niondeklass om Strindberg. ”Vad vet ni om Strindberg?” inledde han, och en av flickorna svarade: ”Han var galen och hatade kvinnor.” Ibland undrar jag hur han fortsatte lektionen efter det magistrala yttrandet.

Innan dess hade vi båda mött Strindberg på ett helt annat sätt. Vid den tiden pågick i Uppsala ett projekt om Strindberg i offentligheten, där man studerade så många tidningar och tidskrifter som möjligt från hans levnad för att se vad som egentligen sades. För detta krävdes ungdomligt entusiastisk arbetskraft. Under ett par studentår extraknäckte jag alltså med att excerpera tidningar och leta efter Strindbergs namn, och när det dök upp (ibland flera gånger i samma tidning) refererade jag artikeln och vevade vidare.

Läsningen skedde vid mikrofilmsapparater, och den ännu tonåriga excerpisten kastades rakt in i 1800-talet. Här försiggick Strindbergs skilsmässor rätt framför mina ögon, och eftersom tidningen var skandalblaskan Fäderneslandet präglades inte framställningen av mildhet. Tidens övriga händelser fanns där, sida vid sida med kulturen, och det hände att ögat vandrade. Under arbetets slutfas tillbringade jag i stället dagarna med det tidiga 1900-talets Idun, där Strindberg föreföll sekundär jämfört med kvinnofrågan och modet för dagen.

Vid lanseringen av Strindbergsåret underströks det att han är vår samtida. Under excerperingstiden var det självklart för mig. Hade inte jag själv förflyttat mig till 1800-talet mellan tentor och korridorsfester? Från excerperingen visste jag också att alla – även då – hade sin Strindberg.

Det blir alltid lite löjligt när man diskuterar vad en historisk person gjort om vederbörande levt i dag, men jag är säker på Strindberg figurerat i tv, skroderat och provocerat. Att han hade twittrat och bloggat råder ingen tvekan om. Han var ju en djefla karl som kunde många konster, och vad man än tycker kan man inte negligera honom.

Firandet av detta år har inte fått stora resurser. Det är illa att litteraturen inte anses viktigare än så. Men artar det sig som det börjat kommer knappast någon av oss att skåla in 2013 utan att ha fått oss åtskilligt om Strindberg till livs. Kanske har vi till och med bytt uppfattning och ser någon annan är vår egen Strindberg. Det är inte minst spännande.