Den grekiska komedin var ännu vid 400-talets slut klart politiskt inriktad. Aristofanes och hans kolleger var aktualitetsförfattare, kommentatorer till sin hemstads skeenden. Med skrattet som vapen nagelfor de missförhållanden, och de anspelade på ting som deras publik kunde känna igen, alltifrån utrikespolitik och folkförsamlingsmöten till skandaler och skvaller.
Det finns därför skäl att reagera när man får veta att Aristofanes, märkväl som en av flera komediförfattare vid 400-talets slut, väljer att behandla teman som handlar om kvinnors försök till maktutövande, eller kvinnor som protestgrupper. De andra författarnas kvinnoalster har förkommit men i de tre vi har kvar av Aristofanes själv framställs kvinnorna som politiskt sammansvetsade, uppträdande i grupp kring gemensamma påstått kvinnliga värderingar, i trots mot manssamhället och dess ondska.
En modern läsare har svårt att låta bli att nicka igenkännande inför följande anspråk från de aristofaneiska kvinnorörelsernas sida: kvinnorna står för
det goda, männen för det onda, kvinnor är för fred, männen för slöseri och skövling, kvinnor är för oegennytta och inbördes systerskap, männen lurar varandra och armbågar sig fram till egen fördel, kvinnor är för jämlikhet och rättvisa, män för sina privata karriärer. Och slutsatsen: det är männen som har skapat det nuvarande onda samhället, kvinnorna kommer att skapa det nya lyckosamhället.

Varje stark, nymornad rörelse har en tendens att hålla sig med ett förenklat program, det är en del av själva den kollektiva hänförelsen.
Om vi alltså antar att Aristofanes tre kvinnokomedier har som kärna och utgångspunkt verkliga och existerande kvinnogrupperingar, så blir det inte alltför svårt att förstå att dessa måste ha utgjort ett tacksamt ämne för hans satir, inte bara för att han var man och allmänt konservativ, utan för att kvinnorna själva så frikostigt bjöd på överdrifter som inviterade till löje.

I Lysistrate (skriven 412 f Kr) är detta löje ännu förhållandesvis milt. Pjäsen är skriven som en
fredsappell och författaren använder här sin hjältinna som sitt eget språkrör.
Den atenska folkförsamlingen hade då nyss beslutat att tömma stadens nödkassa på Akropolis och fortsätta det katastrofala kriget mot Sparta.
I Lysistrate är det därför kvinnorna som får stå för den friska viljan till samhällsförnyelse medan de krigiska männen framställs som gubbiga gnällspikar som får finna sig i att bli inkompentförklarade av de demonstrerande kvinnorna när dessa i raseri nu kräver delaktighet i samhällets skötsel ...
- Vi (kvinnor) är många, säger Lysistrate uppmuntrande till sina medsystrar. Vi kommer att vinna (maktkampen med männen) om vi bara håller ihop.
Vi är många. Var det inte så ropen skallade också i Sverige när det begav sig - 2 400 år senare?