Av Sapfos mer än 500 poem återstår i dag knappt en tiondel, inemot tusen rader. De består å ena sidan av citat och mer allmänna referenser hos antika författare, å andra sidan av brottstycken från papyrus- och pergamentkopior, de flesta från romersk tid och så illa medfarna av kyrkomännens bigotteri och andra förstörelsens krafter att de blott ger oss en handfull ord, några obegripliga stavelser eller ett virrvarr av bokstäver. I moderna upplagor räknar man med 264 fragment, men många av dem innehåller inte ett enda komplett ord från originalet, endast 63 ger några kompletta rader, och hittills har endast tre skänkt oss dikter som är tillräckligt kompletta för att vi ska kunna uppskatta dem som litterära strukturer.
Den lesbiska dialekten bidrog till att skapa problem vid överförandet av texten.

Dikterna skiftar i ton från det folkviseenkla till det raffinerade, men ett har de gemensamt: de känns alla ännu i dag levande, nära. Man glömmer lätt vilket väldigt avstånd som skiljer hennes epok från vår.
Det mesta av Sapfos poesi kom till mot slutet av 600-talet och under 500-talets första decennier (troligen föddes hon omkring 630 f Kr, dödsåret är okänt). Hennes liv sammanföll delvis med Buddhas, den store Nebukadnesar i Babylon var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel.

Förra året lyckades två engelska forskare, Michael Gronevald och Robert Daniel, identifiera en papyrus i Kölnuniversitetets ägo som del av en rulle innehållande dikter av Sapfo. Denna text, återställd från det pappliknande papyrushöljet till en egyptisk mumie, är det tidigaste Sapfomanuskriptet vi hittills känner till. De kopierades tidigt på 200-talet f Kr, inte mycket mer än 300 år efter det hon skrev den.
I dagarna har Martin B West i Oxford, samtidens främste kännare av den äldsta grekiska poesin, återställt och översatt dikten. För att överföra den till svensk vers krävs fullödig poetisk begåvning och djup förtrogenhet med grundtexten; här återges den på prosa, i mycket nära anslutning till originalet:

Barn,
ägna er ivrigt åt de barmdoftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!

Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som faunernas i dansen.

Jag sörjer ofta över detta, men vad göra?
Att inte åldras är för människan omöjligt.

Titonos, säger sagan, fördes av den rosenarmade Gryningen,
som förälskat sig i honom, till världens ände.
Förr ung och ståtlig upphanns han, maken till en odödlig kvinna,
av den grå ålderdomen.

Sapfo vänder sig till en krets yngre kvinnor eller flickor och ställer deras muntra sång och dans i motsats till den tyngd hon själv känner i hjärta och kropp. Hon konstaterar resignerat att åldrandet är en del av människans villkor och att det inte finns någon bot för det.
På ett sätt som är karakteristiskt för grekisk lyrik belyser hon detta med ett mytologiskt exempel. Det var en saga som var populär på den tiden: Gryningens gudinna
(Eos) förälskade sig i den sköne Titonos och utverkade av gudafadern Zeus odödlighet för honom. Men hon hade glömt att också be om evig ungdom för den älskade. Så blev han så småningom en urgammal, skrumpen gubbe som tråkade ut Eos därhän att hon slutligen förvandlade honom till en gräshoppa och stängde in honom i en bur.
På samma sätt, menar Sapfo, åldras hon själv inför skaran av unga skyddslingar.
Dikten är anspråkslös, koncis, värdigt återhållsam och gripande och ger, efter 2 600 år, ytterligare ett belägg på Sapfos storhet.