Sommarprataren Eva Dahlgren redogör i sitt program (27/6) för sin väg från frågande sökare (”Vem tänder stjärnorna?”) till trosviss gudsförnekare och medlem i samfundet Humanisterna. Katalysator för denna process är hennes möte med en formulering ur ett kristet rekviem: ”Min bön är dig inte värdig.” För Dahlgren blir dessa ord ett tecken på den kristna trons mörka människosyn.
De ord som Dahlgren citerar kommer från hymnen Dies irae, ”Vredens dag”, som bland annat använts i de allvarsmättade gudstjänster för bortgångna som kallas dödsmässor eller rekviem. Hymnen är tillkommen på 1200-talet, och har sedan tonsatts av bland andra Mozart och Verdi.
Orden om att människans bön inte ”är värdig” Gud uttrycker på ett något brutalt sätt en central men samtidigt provokativ kristen grundsats: att skillnaden mellan Gud och människa är oändlig. Människan är skapad, endast Gud är oskapad. Denna insikt är grunden för ett kristet förhållningssätt till livet: det är ingen rättighet, utan tas emot som en gåva, av nåd.
Dahlgrens vilja att se denna fras som en kärnfull sammanfattning av den kristna tron är dock olycklig. Den visar att hon inte förstår hur det kristna språket fungerar.
Utgångspunkten för allt kristet tal om Gud är att språket egentligen är otillräckligt för att tala om Gud. Om man ändå måste tala så gör man inte det genom att söka den icke-stötande, minsta gemensamma nämnaren. Istället talar man i form av paradoxer, medvetna motsägelser. Orden om att människans böner inte är värdiga måste förstås utifrån deras plats jämte en rad andra utsagor om relationen mellan Gud och människa i den kristna traditionen. Exempelvis Jesu ord: ”Jag kallar er inte längre tjänare, utan vänner”.
Det kristna livet inför Guds ansikte levs i det spänningsfält som skapas mellan dessa synbara motsatser. Människan är samtidigt ”inte värdig” och Guds vän. Det är inte antingen eller, utan både och. Den som väljer att renodla en aspekt missförstår, hur noggrant man än citerar texterna – det gäller fundamentalisten så väl som ateisten.
