Häromdagen var jag på ett seminarium om EU Screen. Nej, det är inte ett försök att kreera en paneuropeisk tv-kanal. Däremot är det en EU-satsning med närmare trettio deltagare, med syftet att skapa bättre tillgång till europeisk tv-historia i digital form. Dels genom att samla en mängd tv-inslag från olika länder, dels genom att skapa gemensamma standardformat för visning.

Kungliga biblioteket medverkar från svensk sida, och materialet presenteras på Europeana.eu – en sajt som samlar och digitalt förmedlar något av det europeiska kulturarvet, där även audiovisuell kultur alltså hittat sin plats.

Forskning, lärande och nöje –se där tre vitt skilda användningsområden, alla var på sitt sätt lika viktiga. Audiovisuella medier är inflytelserika, både kulturellt och socialt. Både vår upplevelse av historien och vårt kollektiva minne formas och förmedlas idag i tilltagande grad via tv.

Inte nog med det: det har också blivit en kulturell trend att söka sig tillbaka i tv-historien genom att återanvända material ur arkiven. Mediet har väl helt enkelt blivit gammalt nog för att väcka nostalgi. Minnenas television eller Öppet arkiv på SVT:s webb är inga unika företeelser; de har sina motsvarigheter i andra länder.

Men vad, frågar sig nu vän av ordning som vill spara in på europeiska forskningsmedel, ska det egentligen tjäna till med ett projekt av detta slag i Youtube-epoken? Allt man överhuvudtaget kan komma på att vilja se finns väl redan någonstans därute?

Förvisso är det så, åtminstone nästan. Samtidigt ligger alla dessa klipp där helt osorterade, att helt enkelt bara titta på och i bästa fall förnöjas av. Men det saknas ett historiskt ramverk för att kunna tolka det sedda: vem har producerat, i vilken genre, var och när? I längden är det fatalt om historien bara blir en klippsamling att botanisera i, där förståelsen är sekundär.

En poäng med EU Screen är också den jämförande aspekten. Historien ser olika ut från skilda länders horisonter. Och den nationella historieskrivningen har sina blinda fläckar: så till exempel lär det i polska tv-arkiv helt saknas inslag om när Karol Wojtyla blev vald till påve. Och den rumänska revolutionen ser helt annorlunda ut i inhemska arkiv jämfört med exempelvis hos BBC.

Det sägs ibland att bildkulturen vinner terräng från skriftkulturen. Stämmer det är EU Screen än viktigare i kampen mot historielöshet. Inte heller samtidshistorien får glömmas.