1900-talet visade att Europas värsta fiender är européerna själva. I de två största krig världen någonsin skådat gick Europa nästan under. Européerna räddades huvudsakligen från sig själva av USA och Sovjetunionen: under det kalla kriget som följde stod det delade Europa under förmynderi och uppfattades av supermakterna som underordnad allierad och som ett möjligt framtida slagfält.
I skuggan av det kalla kriget utvecklades det europeiska projektet i Västeuropa som ett försök till en ny fredsordning; genom ekonomisk sammanflätning skulle ömsesidiga beroenden skapas som skulle göra ett framtida krig omöjligt. Européerna skulle inte längre vara en fara varken för sig själva eller omvärlden.
Denna ordning handlade ytterst om att binda upp Tyskland. Samtidigt innebar det ett försök, särskilt från fransk sida, att minska supermakternas förmynderi.
När sedan Sovjetimperiet nästan över en natt upplöstes och med det snart också kommunismen verkade inga andra än dårar och änglar förberedda. Européerna i öst
och väst hade saknat fantasi att föreställa sig en sådan omvälvning under sin livstid. Inte minst gällde detta för den politiska klassen, både i öst och väst. Den stod handfallen, mer styrd än styrande.

Hela Europa välkomnade frigörelsen i öst. Östeuropéerna såg det som en möjlighet till vad de kallade ett ”normalt liv” och som de förknippade med sina egna föreställningar om det som levdes i väst. Vad man främst ville ha var frihet och välstånd. Väst ordinerade ett recept för detta ”normala liv” baserat på marknadsekonomi i förening med parlamentarisk demokrati; i institutionell mening öppnades ett perspektiv där ett medlemskap i det europeiska projektet, EU, och i den transatlantiska säkerhetsalliansen, Nato, avtecknade sig. Denna utvidgning mot öst trodde man i väst skulle bli möjlig utan krav på någon egen anpassning. I väst skulle man sitta kvar på parkettplats; decennier av realsocialistisk inkompetens och stagnation hade övertygat många om att platsen var bekväm och bokad för all framtid.

Så var
det under nästan femton års tid. Detta aningslösa tillstånd upphör när Europas återförening blir till grå politisk vardag: åren 2003 och 2004 får EU åtta nya öst- eller centraleuropeiska medlemmar, Nato tio.
Receptet för ett ”normalt liv” är samtidigt en hemläxa. För att kunna återvända till Europa var östeuropéerna tvungna att ta itu med den: politiska, ekonomiska och institutionella reformer som innebar att man inför omvärlden blev en förutsägbar och pålitlig partner, inrikespolitiskt vaccinerad mot ett återfall i gårdagens autoritära praxis. En politiker som Vladimir Meciar är inte längre accepterad, misstänkta krigsförbrytare på Balkan måste utlämnas, de stora östeuropeiska minoriteterna av romer måste behandlas som alla andra medborgare.
I väst hade på 80-talet länder som Grekland, Spanien och Portugal tvingats att lära en liknande hemläxa. I allt väsentligt har de åtta nya medlemmarna av EU gjort den. Rumänien och Bulgarien ännu ej; därför lär deras medlemskap bli uppskjutet.
Läxan är - på
pappret - gjord. Men vad som står på papper täcker inte alltid verkligheten. På några få decennier kan inte vad som i väst krävt en mycket längre tid av samhällsutveckling genomföras; dessutom saknas i öst många traditioner eller deras kontinuitet, oundgängliga för att bygga ett modernt samhälle. Inte minst är de nödvändiga institutionerna svaga. Arvet från realsocialismen är till ingen hjälp, snarare en belastning. Därtill har östeuropéerna haft fräckheten att också läsa fotnoterna i de läroböcker som ingår i hemläxan: de tillämpar ekonomins teori om de komparativa fördelarna, de utnyttjar sin låga kostnadsnivå, lockar till sig investeringar med magra löner, svaga fackföreningar och skonsamma skatter (flat tax).

Detta har fått väst att sent omsider märka av att den bekväma åskådarplatsen på första parkett i Europa försvunnit. När öst och väst nu förenas, tvingas också väst till stora omställningar. Men när detta sker i kristider svalnar entusiasmen även för själva det europeiska projektet. Ännu värre
är att östutvidgningen då i väst kan uppfattas som en trojansk häst för den globalisering som oroar så många.
Högtidstalens tid är förbi, den politiska retoriken ömsar skinn: numera talas om social turism och illojal dumpning i olika former. Den polske rörmokaren har blivit denna nya retoriks ofrivilliga härold. Den stora historiska framgången - att Europa så raskt kunnat återförenas under fredliga former - har dagens politiker lyckats omformulera till ett problem. Många av deras väljare är av samma mening.
EU:s medlemsstater vänder sig inåt; den politiska klassen i Västeuropa har försummat att vinna förståelse för att Europas enande trots dess också obekväma konsekvenser för de egna, invanda rutinerna är både oundvikligt och till det bättre. Ty alla andra alternativ är värre av det enkla skälet att vi inte kan tillåta oss att bygga nya järnridåer genom Europa.

Den politiska klassen bestraffas i dag retroaktivt för många års försummelser när stora grupper av västeuropéer misstror eller står ljumma
inför det gemensamma europeiska projektet. Utgången av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna illustrerar redan detta.
Dessutom har de nya medlemsländerna efter hand upptäckt hyckleriet i väst. Dubbla måttstockar tillämpas. De nya har under hela sin prövotid underkastats en hårdare granskning än vad de gamla medlemmarna utsätter sig själva för; de nya har ideligen fått höra att de till punkt och pricka måste uppfylla sina förpliktelser allt medan de gamla redan tröttnat på sin självpåtagna disciplin, till exempel de krav som gäller för sunda statsfinanser. Detta har uppmuntrat också några av de nya att börja sudda i böckerna.

Men de värsta syndarna finns ändå just bland de stora och gamla medlemmarna som Tyskland, Frankrike och Italien. I stället för strikta regler förordar dessa stater numera politisk kohandel - alltså den starkes rätt, på bekostnad av mindre och svagare medlemmar. Tyskland och Frankrike, en gång det europeiska projektets så kallade motor, föregår i dag med dåligt exempel i
stället för att driva projektet vidare. Vad som ibland kallats ”Kärneuropa” verkar därmed anfrätt just i sitt inre - EU:s hårda kärna är i dag mjuk och porös. Den nuvarande europeiska krisen är därför långt mer förorsakad av projektets stora och gamla medlemmar än av dess små och nya.
Dagens stora problem är det gamla, inte det nya Europa.
Donald Rumsfeld visste förmodligen inte hur rätt han hade när han klöv det återförenade Europa på ett nytt sätt.

Den europeiska integrationen har i 50 års tid i allt väsentligt varit ett teknokratiskt projekt. Byråkrater och juridiska experter har ofta varit viktigare än politiker. Mål och tidtabeller har ställts upp och i stort sett följts, processer där man satt sig själv under tvång, men där nackdelen varit att man sällan genom politisk debatt försökt göra klart för sig själv och allmänheten vad man egentligen vill göra tillsammans. Det senaste exemplet på detta är turerna kring Turkiets förhandlingar med EU; steg för steg har ett medlemskap ställts i utsikt utan
att Europas politiska ledare vid något tillfälle alltsedan 60-talet offentligt diskuterat huruvida Turkiet hör till den europeiska familjen eller ej. Den misstro mot det europeiska projektet som i dag sprider sig i hela Europa gör ett sådant teknokratiskt förfarande omöjligt i framtiden: det är till exempel svårt att se hur Turkiet skulle kunna bli medlem i EU utan att först gå igenom en skärseld av offentlig debatt och folkomröstningar.

Den nuvarande förtroendekrisen tvingar därför det politiska ledarskapet i Europa att för första gången i sin historia försöka vinna folk för en redan fastlagd dagordning. Misstron måste då mötas med politiska argument, inte med nya skrivbordsprodukter. Det är säkert utmärkt att Margot Wallström, EU:s pr-chef, nu ska lyssna på vox populi, men det kan bara vara en början. Viktigare är att den europeiska politiska klassen kan ge klara och övertygande svar på folks frågor; det politiska uppdraget har långt mer med förtroende än med ideologi att göra.
Det handlar helt
enkelt om att vinna folklig förståelse för det europeiska projektet, en förståelse vars nuvarande omfattning ingen i dag vågar uttala sig om med bestämdhet. Därför måste Europa bli en del av den lokala inrikespolitiska debatten i medlemsstaterna, inte bara vara en expertfråga som avhandlas bakom lyckta dörrar i Bryssel.

Vad är en europé? Att ställa frågan till sig själv är möjligen av intresse, men om någon annan gör det kan denna fråga bli obehaglig. Fixering av identitet leder alltför ofta till utmönstring och avgränsning, till främlingsfientlighet: så brännmärkte Hitler en del av tyskarna i deras egenskap av judar.
Denna tankefigur hör hemma i 1800-talet då de europeiska nationalstaterna växte fram. Men dagens europeiska projekt kan inte innebära att vi återvänder till ett nationalistiskt 1800-talsprogram som i dagens Europa skulle innebära sönderfall och egoistisk kraftlöshet. Ett Europa huvudsakligen byggt på nationalstatens logik vore en nostalgisk utopi.
Inte heller kan nationalstatens modell
kopieras i större skala som förebild för det europeiska projektet. EU siktar inte till en statsbildning, trots symboler ur det förgångna som flagga, president, parlament och Beethovens nionde symfoni; bara några enstaka entusiaster och en betydligt större skara motståndare till projektet har fantasier om en sådan superstat.

Varje analogi mellan EU och nationalstatens uppkomst måste leda fel: Europa har ingen själ, inget hjärta, ingen fastslagen form, låter sig inte reduceras till geografi, européen inte fixeras med hjälp av religion, språk och knappast ens genom kultur. Europa består uteslutande av större eller mindre minoriteter och EU kan tills vidare bara erbjuda en sofistikerad form för europeiskt samarbete med överstatliga inslag, sui generis.
Varken mer eller mindre.
Allt därutöver vore förmätet och farligt. Förmätet, därför att Europa efter 1900-talets självförvållade katastrofer borde öva sig i anspråkslöshet emedan européerna också i framtiden måste leva med minnet av dem. Farligt, därför att
föreställningen om ett Europa, sammansmält till en federal statsbildning - ett slags Europas förenta stater - bygger på en utopi som ska fullbordas och varje utopi riskerar att sluta i det totalitära.
Men Europa släpar redan på ett hypotek av komprometterade utopiska visioner; det var så Hitler och Stalin för inte så länge sedan försökte skapa sina europeiska välden.
Men redan utan utopiernas bländade glans har dagens europeiska projekt visat sig ytterst framgångsrikt för att skapa ett välmående och fredligt Europa. Ett Europa som dagens politiska ledare visserligen bara sällan orkar försvara och som de hellre ger skulden för egen vanmakt, som därför i dagspolitikens perspektiv kan framstå som en dyster jämmerdal, men som historiskt sett ändå visat sig vara enastående framgångsrikt och steg för steg bidragit till stabilitet och välstånd.

Och denna ordning är attraktiv: särskilt för dem som ännu inte är del av den. Det olyckligaste Europa skulle kunna göra vore att stänga dörren för dem som står
utanför i stället för att ta in dem i gemenskapen i syfte att försöka skaffa sig grannar att leva i sämja med. Turkiet och Ukraina borde höra till dem.
I stället för att odla vackra utopier måste européerna lära sig leva med Europa som något ofullbordat, som ett provisorium. På ett provisorium kan man inte ställa anspråk på det optimala. Vi får nöja oss med lösningar som representerar det näst bästa. I bästa fall - och om vi kan uppbåda det nödvändiga tålamodet.