I dagarna kom Teaterförbundet med boken Det osynliga och en tankesmedja med samma namn med kulturpolitisk debatt. Och i veckan har kulturvärlden larmat både i SvD, Expressen och DN. Är månne kulturlivet på krigsstigen, filande på sina önskelistor inför den kommande kulturutredningen som ska läggas fram till jul?

– Kulturmänniskorna känner en genuin oro, inte tu tal om det. De är fixerade vid att staten inte bara ska komplettera marknaden utan också vara en motkraft. De har aldrig upplevt en annan kulturpolitisk tanke än den, och har svårt att föreställa sig att någon sådan kan vara möjlig, säger Per Gudmundson, ledarskribent på SvD och kulturdebattör.

Först ut var ett upprop från Suzanne Osten, Arne Ruth, Stina Oscarsson och ytterligare fem representanter för skola och kultur ut i SvD. Staten bör ta större ansvar för kulturen i skolan, skrev de: ”Marknaden som styrmedel bör inte vara vägledande princip för ett lands skolsystem”.

Dagen efter slog Expressen till med Per Braun, professor i praktisk filosofi, Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, Peter Englund, historiker och ledamot av Svenska Akademien och ytterligare fem tunga namn från universitet och kulturmedier. Humanioran är i kris på landets universitet, hävdar de, ämnesområden som litteratur, språk och historia befinner sig på ett sluttande plan.

”Humanisterna är måhända inte nyttiga ur ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning”. Men, dundrar de vidare, ”ett hållningslöst hyllande av mångfald maskerar en aningslöshetens enfald”.

En som inte är förvånad över att de som arbetar med kultur är mer oroade än tidigare är Bengt Göransson, före detta s-märkt kulturminister – för bra länge sedan påpekar han. Men han tycker inte att det är så enkelt som att hacka på den borgerliga regeringen, eller på den förra, den socialdemokratiska. Det är en utveckling som pågått länge.

– Mitt eget parti är lika medskyldigt till den drastiska samhällsförändring som gör att man i dag talar om skattebetalare istället för medborgare, om en kundrelation istället för gemensamt ansvar för samhällsbygget. En dramatisk begreppsförskjutning för kulturens del.

Två dagar efter humaniorauppropet var det dags för 30 skådespelare, regissörer, dramatiker och teaterchefer i DN. De menar att regeringen aktivt använder passivitet som ett verktyg i kulturpolitiken, att det i väntan på kulturutredningen inte görs någonting, och att politikerna tvingar in teatern på allt för kommersiella vägar.

Men att borgerlig kulturpolitik är detsamma som avsaknad av kulturpolitik är en vänstertolkning, enligt Per Gudmundson.

– Det är bara något som de som kallar sig kulturarbetare – vilket uttryck förresten, på vilket sätt är Carl Johan De Geer en arbetare? – fått för sig. Även de som ogillat den tidigare kulturpolitiken tycker ofta att det är bättre med en kulturpolitik som leder åt helvete, än ingen alls. Jag skojar inte, säger Per Gudmundson.

Men Bengt Göransson vill inte prata om höger eller vänster, utan hävdar att nyliberalismen är boven i dramat, och där är alla medskyldiga:

– Nyliberaler finns inte bara hos Alliansen, de finns i mitt parti också, säger han.

Han beskriver ett samhälle som gjorts till en butik som ska drivas affärsmässigt, och där kulturen instrumentaliseras, exempelvis att man blir frisk av kultur.

– Den utvecklingen har kulturlivet all anledning att vara ängslig över. Det är dessutom inte sant, man kan till och med må sämre när man läst en bok och förstår hur det är ställt i världen.