Den 21 april 1960 invigdes Brasília. Det var höjdpunkten på president Juscelino Kubitscheks politik av sjumilasteg in i framtiden. Hans dröm om världens modernaste huvudstad hade materialiserats av stadsplaneraren Lucio Costa och arkitekten Oscar Niemeyer. Och av tusentals arbetare från Brasiliens alla hörn, som gjorde grovjobbet.

I 41 månader hade de arbetat dygnet runt för att få upp denna modernistiska skapelse mitt ute på cerradon, den brasilianska savannen, hundra mil från kusten.

–Det var en historisk tid; mycket arbete, stor entusiasm och stor kreativitet, berättar Mercedes Urquiza, som är kurator för den flytande utställningen.

Hon var själv med från början; som 18-årig entusiast kom hon och hennes fästman till Brasília 1957 – i en jeep ända från Buenos Aires, deras hemstad.

–Det tog oss 48 dagar. De sista sträckorna fanns det knappt några vägar, minns hon. Vi kom till en plats som inte ens fanns på kartan då.

Till en början bodde dessa pioneiros (pionjärer) i Cidade Livre, en ”Vilda västern-stad” av träbaracker, butiker och billiga barer längs dammiga jordgator.

Bland alla som drogs till detta gigantiska byggprojekt fanns den svenske fotografen Åke Borglund. 1957 dokumenterade han livet i Cidade Livre och arbetet med den nya huvudstaden, med Mercedes som tolk. Några av hans bilder ingår i fotoutställningen ombord på Brasil. Hela hans samling visades i parlamentet i Brasília i samband med 50-årsfirandet i april.

Brasília var en välplanerad, genomtänkt stad, med trafik, boende, arbetsplatser, kultur och andra funktioner separerade. Stadsplanen, Plano Piloto, ser ut som ett jättelikt flygplan. Människorna, en armé av statstjänstemän, skulle bo i storkvarter, superquadras, med identiska sexvåningshus, butiker, bageri, ett centrum, skolor – allt inom gångavstånd. Och alla skulle lätt kunna nå den stora, konstgjorda sjön.

Men Costa och Niemeyer planerade en stad för en halv miljon invånare. Nu är Storbrasília på väg mot tre miljoner, med bilköer, trafikkaos och snabbväxande slumstäder i en ring runt ”flygplanet”, den ursprungliga, fina delen av Brasília.

Där har invånarna den högsta medelinkomsten i hela landet. Deras segelbåtar fyller Paranoá-sjön, deras villor, klubbar och hotell kantar stränderna. I de fattiga satellitstäderna saknas det mesta, rinnande kranvatten är en lyx.

Svensken Torgny Anderberg var på plats 1958 och gjorde en av de första dokumentärfilmerna om projektet: Brasília – morgondagens stad. I år har Drasko Markovic, en annan svensk filmare, gjort Brasília – inte längre en dröm (finns på Youtube).

”Mellan presidentpalatset och kongressen, där Torgny Anderberg filmade tältande arbetare för 50 år sedan, tältar idag andra lycksökare. De överlever på att sortera plast, glas och metall”, konstaterar Markovic.

Svenskättlingen Frank Svensson var en ung arkitektlärling på den tiden, som hade turen att få arbeta med Niemeyer (som lever fortfarande, 103 år gammal). Men nu är Svensson, som bor i Brasília, desillusionerad.

–Brasília har blivit ett område där mäklare, byggmästare och transportfirmor har roffat åt sig den politiska makten och öppnat dörren på vid gavel för mark- och byggspekulation, säger Svensson i filmen.

Brasília kallas också ”Fantasiön” av dess belackare. Det är också titeln på den reportagebok som Henrik Brandão Jönsson, Sydsvenskans korrespondent i Brasilien, skrivit. Boken kom ut tidigare i år.