Vad skulle ett heltäckande register av genetiska fingeravtryck ha inneburit i identifieringsarbetet efter flodvågen i Asien? Ingen som här eller på andra håll uttryckt sin skepsis mot ett sådant register har tagit upp den aspekten.
Nu gjordes ännu ett ingrepp i biobanken PKU-registret. Denna gång genom en ”undantagslag”, beslutad av en för ändamålet särskilt inkallad riksdag. Ingen tid för principiella överväganden. Men nu - snarast möjligt - måste sådana göras. Hur ska vi ha det?
I ett nyhetsprogram i tv presenterades häromdagen en undersökning som visar att 83 av 100 svenskar är positiva till övervakningskameror i affärer, banker och allmänna transportmedel. Här handlar det om övervakning, någon registrerar var vi finns och vad vi gör. Det är något helt annat än det verktyg för brottsplatsundersökningar och försvinnanden som ett genetiskt fingeravtrycksregister utgör. Ändå är de allra, allra flesta svenskar villiga att ha det så. Majoriteten behöver inte ha rätt - men här finns inget stöd för att
svenskarna fruktar Storebror, tvärtom.

Brottsbekämpning - liksom polisiärt arbete med att finna bortförda eller försvunna personer - är en fundamental samhällsuppgift. Det är tveksamt om vi i vårt land kan anses klara av den uppgiften i dag. Lena Halldenius och Kjell Eriksson skriver uppgivet (SvD 3/2) att polisen inte ens rycker ut vid vanliga inbrott och smårån. Kan vi då avstå från att använda modern teknik? En teknik varigenom brottsutredningar kan bli snabbare, säkrare och billigare? Ingen universallösning, men ett unikt effektivt och rättssäkert verktyg när brott har begåtts. Ska vi avstå?

Justitieministern aviserade igår ett förslag om ett DNA-register som går så långt att det omfattar alla som misstänks för brott som kan ge fängelse. Registret ska enligt ministern komma till användning för att klara upp också vanliga inbrott och annan vardagsbrottslighet som vi alla utsätts för.
Men därmed öppnar man de facto för en registrering som inte kan ses som en del av straffet för ett begånget brott. Då kan verkligen registret ses som ingegritetskränkande. Om vederbörande frikänns ska visserligen hans DNA gallras ur registret, men ett frikännande kan dröja mycket länge, om det över huvud taget kommer. Människor som inte begått något brott tvingas stå i registret. Varför bara de?
Återigen: det handlar inte om en biobank. Inga sparade blod- eller vävnadsprov. Jag fick ett stick i fingret hos doktorn häromdagen - sänkan mättes. Inget material sparades, bara en notering i journalen. Så går det till när det genetiska fingeravstrycksregistret byggs upp - det vi nu har och som snart ska omfatta cirka 200 000 individer.
Kvar blir - bara - en notering av en unik struktur i en del av individens DNA, en struktur som kan digitaliseras och göras sökbar - precis som man nu kan söka efter en viss ordkombination på Internet. En uppgift om identitet, inget annat, inte ens kön. Jämför med de obligatoriska personnumren, som ger oerhört mycket mer information.

Frivillighet eller tvång? Låt oss se det så här: samhället åtar sig att med sina unika resurser hjälpa oss och de våra när vi utsätts för brott eller har försvunnit. För detta kräver samhället vår medverkan i form av vårt genetiska fingeravtryck. Provtagning och hantering av registret omgärdas av säkerhetsgarantierna i en rättsstat.
En fair deal.