Snabbheten och mångfalden. Där finns krutet för en explosion av medborgarjournalistik och nyhetsrapportering i sociala medier. Gnistan blev en serie terrordåd där det var svårt att få överblick och insikt om vad som egentligen hände – och där de snabba textmeddelandena, fotografierna och mobilfilmerna hjälpte till att forma en tydligare och mer personlig bild av kaoset.

En av många som bidrog var Vinukumar Ranganathan, en ung affärsman i Bombay, som tidigare bloggat om sitt liv och sina vardagsproblem. Han var på plats mitt i attackerna och efter bara någon minut hade han med mobilens hjälp lagt ut en rad bilder på fotosajten Flickr. Under de kommande dagarna blev hans blogg sedan en av de mest besökta och hans bilder bland de mest spridda.

Historien om Vinu säger en hel del om hur sociala medier fungerar. Men också om den medievärld vi nu lever i.

Nyhetsrapportering av idag handlar inte om att medier berättar för publiken vad som hänt. Istället är det ett pulserande interaktivt flöde, enligt modellen ”Det här är vad vi vet, vad vet ni?” En del av flödet sker på mediernas sajter, men en stor del utspelas i den sociala medievärlden, utan några mellan­händer.

Det här ställer nya krav på de traditionella mediernas rapportering – där just närvaro är något som allför ofta prutats bort – och kräver även en ny kunskap på redaktionerna, om hur man bevakar och interagerar med denna nya mediesfär. Allt som publiceras via sociala medier går inte att lita på. Det uppstår snabbt nya digitala dilemman, där den som rapporterar inte alltid kan se alla konsekvenser. Men ingen kan förneka att mångfalden i nyhetsberättandet fått en ny dimension.