Han har haft ett stormigt förhållande till hemkommunens politiker. När småländska Ljungby, precis som resten av Sverige, på 60-talet skulle riva för att bygga nytt och modernt, opponerade sig Sven Ljungberg både verbalt och i sin konst.

Ibland tog han i rejält, som 1970 när kommunen nyss hade låtit såga ner lindarna på Kungsgatan. Sven Ljungbergs hämnd blev målningen ”Förslag till statyuppställning av kommunalpampar i Ljungby”. Den avbildar just Kungsgatan, men istället för allén står där kommunalråd.

–Ja, jag gjorde statyer av dem, så att hundarna fick något att pissa på, berättar Sven Ljungberg.

Och mycket riktigt lättar Ljungbys byrackor sina blåsor på kommunalråden i denna målning. Kommunens stadsingenjör har konstnären hängt upp i en lyktstolpe.

Idag är relationen mellan kommunpolitiker och den 96-årige målaren mycket bättre. Man har förstått både Sven Ljungbergs och Ljungbergmuseets värde. Museet lockar besökare till orten (10829 förra året) och konstnärskapet är så långt och fokuserat på hembygden att hela Ljungbys snart 75-åriga historia som stad finns skildrad av målaren.

I höst fyller museet 20 år. I början visades Sven Ljungbergs och hans fru Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs konst, men med tiden har tillfälliga utställningar, ofta i samarbete med andra museer, fått större utrymme.

Nu känner man sig mogen för nästa steg – att bli ett regionalt museum för bildkonst för hela Kronobergs län. I länets största stad, Växjö, finns Smålands museum, inriktat på glaskonst. Bildkonsten saknar en egen arena, en lucka som man vill fylla.

Något annat som länet lider brist på är en genomtänkt konstpedagogik.

– Vi vill satsa på det. Alla län i Sverige har en länskonstkonsulent – utom Kronoberg. Vi skulle kunna ta hand om detta och målet skulle vara att alla skolbarn i länet någon gång får delta i en workshop, berättar Pontus Ljungberg, chef för museet och son till Sven Ljungberg.

Pontus Ljungberg har tagit fram en modell över hur länsmuseet skulle byggas ut och bli totalt 3000 kvadratmeter. Bland annat skulle här byggas en konsertlokal, en restaurang och en skulpturkaj längs Lagaån.

Och man har kommunen med sig:

–Ljungbergmuseet är unikt i Sverige, byggt helt i egen regi. Ett länsmuseum för konst i Ljungby vore ett stort önskemål från kommunens sida, säger Anders Bondeson (M), ordförande i kultur- och fritidsnämnden.

Enligt visionen ska byggnaderna finansieras av näringslivet och driften täckas av offentliga medel. Att få status som länsmuseum skulle innebära en ekonomisk trygghet med garanterade anslag.

–Under 2011 hoppas jag att vi har kommit så långt att vi åtminstone vet hur det hela ska gå till, säger Pontus Ljungberg.

I väntan på detta fortsätter Sven Ljungberg oförtrutet att måla vidare och i sin sakliga stil dokumentera sin omgivning.

–Ja, jag målar varje dag. Det skulle vara för djävligt om jag inte fick fortsätta med det.

Under åren har han utförligt skildrat livet och människorna i sin hemstad – torghandeln på Ljungby torg före 60-talets stadsomvandling, gummor i undantagsstugor, likvakor, redskap och andra stilleben. Allt målat i Ljungbergs realistiska, stundtals smått naivistiska stil.

Ibland har ett motiv utvecklats till större projekt. Som när han följde den nästan 170 kilo tunge Erik i Kuggaboda. Det hela mynnade ut i flera målningar och i en bok med trägravyer – Tyngst i Småland.

Bortsett från två perioder i sitt liv har Sven Ljungberg varit sin hemstad trogen. Han utbildade sig i Stockholm på 30-talet och återvände på 70-talet, men då som direktör för Kungliga Konsthögskolan.

–Jag tror att jag fick jobbet för att de visste att jag var så djävla bra på att bråka med politiker. Detta var i samband med att högskolorna skulle in under samma myndighet. Jag och George Fant satte oss på tvären. Därför har Kungliga Konsthögskolan och Scenskolan än idag egna styrelser.

Efter nio år i huvudstaden återvände han till Ljungby 1981.

En annan plats Sven Ljungberg ständigt återvänder till är Italien, varje sommar. Första resan gjorde han 1939 efter att ha fått ett resestipendium för målare.

Och hög ålder verkar inte hindra honom från ännu en målarsemester i Italien. Sedan några år tillbaka smärtar det att gå, men det går bra att sitta – exempelvis i en bil på väg till Italien.

–Jag hoppas att jag kan åka i år också. Men jag kör inte själv längre. En god vän, en pensionerad folkhögskolerektor är förare.