Först, dock, Sem-Sandbergs nära 700 sidor tjocka roman om det getto som nazisterna inrättade i polska Łódź för 250 000 judar som sedan i omgångar skickades till förintelselägren. Boken är ett mäktigt kraftprov som i ett slag får Sem-Sandberg att kliva fram bland de stora europeiska berättarna.

Redan när nomineringarna offentliggjordes hoppades jag på Sem-Sandberg (SvD 20/11): ”Det kan inte skrivas nog med böcker som bevarar minnet av det största brottet mot mänskligheten åt eftervärlden. Allra helst nu, i en tid när Sverigedemokraterna idogt försöker göra främlingsfientligheten rumsren.”

Nu vet vi att det finns anledning att vidga det perspektivet. Som SvD berättade på måndagen, är De fattiga i Łódź såld till 18 länder. Boken är en angelägenhet för ett Europa som är i stort behov av att göra sin historia närvarande. Det är inte bara i Sverige som de högerextrema krafterna är på frammarsch.

Med detta sagt känns det ändå nödvändigt att peka på ett växande problem som Augustpriset har: 28 procent kvinnliga vinnare i den skönlitterära klassen sedan starten är verkligen en anmärkningsvärt skev fördelning. För Nobelpriset ser det alltså exakt likadant ut under den perioden (från 1989) – något som Svenska Akademin regelbundet får hård kritik för. Augustpriset har sluppit den debatten men det lär man inte göra så länge till.

Man kan fråga sig vad ojämlikheten beror på?

En förklaring kan vara att Augustpriset gärna går till breda epiker – en genre som oftast företräds av män.

En annan förklaring har förstås med själva juryarbetet att göra. Anders Cullhed, ordförande för årets skönlitterära jury, säger en intressant sak i en TT Spektra-intervju: ”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig litteratur med litteratur som skrivs av män”.

Har Cullhed rätt är det direkt nedslående. Kanske dags att utbilda jurymedlemmarna i modernt genustänkande? Att Augustpriset går i Nobelprisets ojämlika fotspår är faktiskt direkt pinsamt.