Kaj Hedman är en av Österbottens finaste poeter och en flitig journalist. Därtill har han att kämpa med ett svårt psykiskt handikapp. Han beskriver det själv som borderline personlighetsstörning, som gör att han grips av övermäktig panik. I sin nya bok, Panikångest (Söderströms), berättar han om vad detta innebär.
Det blir en bok med många iakttagelser av vad ett psykiskt funktionshinder innebär. Det är ett liv utanför, bakom osynliga murar. Den oresonliga ångesten kan göra att husen verkar falla över den drabbade. Än svårare än själva hindret är skammen. Kaj Hedman skriver: ”Jag har kommit fram till att skammen, det vill säga den sjuka skammen, inte den hälsosamma, normala skammen, är det som förenar människor, som lider av personlighetsstörningar /.../ Den osunda skammen uppstår då en människa förnekar sitt eget jag, och börjar leva genom andra - och försöker vara de andra till lags för att överleva.”
Hur uppstår ett sådant funktionshinder? Kaj Hedman letar i sin barndom. Han har haft kärleksfulla men
överbeskyddande föräldrar. De har på alla sätt försökt att få vård för honom, men det fanns ingen som egentligen förstod den störning han led av. Han har senare fått hjälp med medicin och terapi, utan att egentligen bli bättre.
Ändå har det betytt något: ”De nya medicinerna och de nya insikterna skapar små rum av friska känslor, som både upplivar och skrämmer mig.”
Ofta återkommer han till det mänskliga grundbehovet av trygghet. Inte främst ekonomisk eller social trygghet utan mental. Han sökte den hos föräldrarna, som både hade den och inte hade den. Till saken hör också faderns krigsupplevelser som ordonnans vid fronten. Kaj Hedman anklagar inte sina föräldrar, men han pekar på att ett litet barn är en utomordentligt känslig varelse. Man tar stora risker, när man utan vidare placerar ett barn i kollektiva, oroliga miljöer. För Kaj Hedman blev skolan och flyttningen till storstaden den kris, som gjorde att ångesten bröt ut. Men även de trånga, till det yttre lugna miljöerna, har risker. De blir, säger
Kaj Hedman, som en kokong, där barnet lever på lånad luft.

Panikboken har något att säga till alla som har kontakt med känsliga, begåvade barn. Det är inte alls så att de begåvade alltid klarar sig. Det kan i skolan gå lika illa för dem, som det gick för Kaj Hedman. Men han har också något mer att säga.
Det finn hos honom ett grundläggande hopp, som är nyckeln till hans författarskap, ”ett mäktigt löfte, som jag tror att Gud så småningom, sakta, ett steg i taget genomför, om han så än måste hugga sig igenom allt det där ogräset.”