Man kan tycka vad man vill om Ulf Lindes och Nina Öhmans 34-åriga regim på Thielska galleriet, men som konstens uttolkare var de på sin tid svårslagna – i den genre de valt. Paret Linde-Öhmans företrädare i den vita bankirvillan på Blockhusuddens högsta punkt, var alla själva konstnärer.

Att stiftelsen Thielska galleriets styrelse nu väljer en verksamhetsledare, en manager, snarare än en kurator, en konstintendent, är naturligtvis ett tecken i tiden. Stockholm är för en stad i sin storlek ovanligt tät på ambitiösa konstscener och konkurrensen om konstpubliken hård.

Thielskas på sätt och vis förtjänstfulla – men ändå – ärkemossighet har gjort att man sedan länge hamnat i bakvattnet.

Styrelsens – och nu även Elisabeth Alsheimer Evenstedts – vision är krog och skulpturpark. Det finns även en vag önskan om mer samtida konstutställningar, rentutav internationella – kanske i utbyte mot ett utlån av dyrgriparna i samlingen. Men i nuläget rör det sig inte om mer än fromma förhoppningar och räcker inte för att väcka Thielska ur sin tidlöshet.

Men att få en vassare, mer erfaren utställningsmakare till posten kan inte ha varit lätt. Jobbet är något av kamikazeuppdrag där två personer, den nya chefen och en assistent förväntas sköta ruljangsen.

Programmatiskt dålig ekonomi är Thielskas springande punkt. Faktum är att det skrämt bort sökande. Ryktet talar dessutom om en nytillträdd styrelseordförande med många starka åsikter om att erfarenheter från näringslivet går att tillämpa på kulturell verksamhet.

Thielska galleriet är en magnifik men hopplöst underfinansierad statlig kulturskatt utan tillräckliga garanterade resurser för drift och personal – vilket kan tyckas vara i grunden oseriöst.

De som kan gilla läget är stans konkurrerande konsthallar där man nu kan dra en lättnadens suck. Om förhastad får framtiden utvisa.