Bankiren Thiel lät bygga palats på Djurgården åt sig och sin samling åren 1904–07 och Liljevalchs konsthall uppstod efter en stenrik grosshandlares donation 1916.

I Sverige har under 1900-talet sedan­ dess, av historiska och poli­tiska skäl, pengar varit betydligt mer anonyma än i många andra länder med jämförbar levnadsstandard. När privata konsthallen Magasin3 öppnades av finansmannen Robert Weil i Frihamnen på 1980-talet framstod det därför som en kulturchock.

När Sven-Harry Karlssons samling öppnar år 2008 visas den bara en kort promenad ifrån privata Bonniers konsthall. En dryg kilo­meter därifrån befinner sig en annan förmögen storsamlares samling i privata museet Jarla partilager. Och ute på Värmdö kanske planerna för den omtalade konsthallen finansierad av Björn ”Babybjörn” Jacobs­son har tagit konkretare gestalt.

Naturligtvis är nya konsthallar i privat regi ett tecken i tiden­. Inte endast på att pann­centraler och lagerbutiker ersätts med konst­hallar under innerstadens fort­löpande uppgradering. Inte bara som kvitto på att det inte längre är tabubelagt att visa sin rike­dom. Utan på att svenskt närings­livs mecenatskap – törs man säga änt­ligen – utvecklats bortom tennis, segling och golf. Grattis till Stockholms konst­publik.